François de Cuvilliés
Cuvilliés kom till kurfurstens hov som hovdvärg och blev en av Europas främsta rokokoarkitekter. Amalienburg och Cuvilliésteatern i München visar hans eleganta, lätta ornament.
François de Cuvilliés föddes 1695 i Soignies i dagens Belgien. Han var mycket kortväxt och kom som ung in i tjänst hos den landsflyktige kurfursten Maximilian II Emanuel av Bayern, som vistades i Nederländerna och Frankrike, först som hovdvärg. Kurfursten upptäckte hans begåvning och lät honom utbilda sig till militäringenjör. När hovet återvände till München följde Cuvilliés med. Under första hälften av 1720-talet skickades han till Paris för att studera arkitektur för Jacques-François Blondel och ta del av den nya franska ornamentiken, régencen och den framväxande rokokon. Efter hemkomsten 1725 blev han hovarkitekt i München vid sidan av Joseph Effner.
Cuvilliés första stora uppdrag var de rika rummen i Münchens residens på 1730-talet. Hans mästerverk är Amalienburg i Nymphenburgsparken, 1734–1739, ett litet jaktslott vars runda spegelsal i silver och ljusblått räknas till rokokons främsta interiörer. Han ritade också slottet Falkenlust i Brühl för ärkebiskopen av Köln. Residensteatern i München, numera kallad Cuvilliésteatern, byggdes 1751–1755 med loger i guld, rött och vitt. Mot slutet av livet ritade han fasaden till Theatinerkirche i München. Hans stil kännetecknas av asymmetriska ornament, rocailler, slingrande växtmotiv och en lätthet där vägg, tak och spegel flyter ihop.
Cuvilliés dog i München 1768. Han gav ut ett stort antal ornamentstick från 1738 och framåt, och de spreds över hela Europa och användes av snickare, stuckatörer och arkitekter som mönster. Därigenom bidrog han till att rokokon blev en internationell stil i södra Tyskland och Centraleuropa. Hans son med samma namn fortsatte hans arbete och publicerade faderns verk. Under 1900-talet uppmärksammades han igen när Cuvilliésteaterns inredning, som räddats undan bombningarna under andra världskriget, monterades upp på nytt i residenset. I Sverige motsvaras hans roll närmast av Hårleman och de franska hantverkare som skapade rokokointeriörerna i Stockholms slott vid samma tid.