Amalienburg
Ett jaktslott i parken vid Nymphenburg, byggt åt kurfursten Karl Albrekts gemål. Utsidan är enkel, men spegelsalen i mitten är ett av rokokons mästerverk: silverstuck på blå botten, speglar och fönster som löser upp väggarna i ljus.
Amalienburg byggdes 1734–1739 i parken vid slottet Nymphenburg utanför München. Beställare var kurfursten Karl Albrekt av Bayern, senare tysk-romersk kejsare, som gav paviljongen till sin gemål Maria Amalia, en habsburgsk prinsessa. Hon var en ivrig jägare, och byggnaden var både jaktpaviljong och lustslott. Arkitekten François de Cuvilliés kom från Hennegau i Spanska Nederländerna, började som hovdvärg och fick sedan utbildning i Paris, där han lärde sig den franska rokokons ornamentik. Stuckaturerna gjordes av Johann Baptist Zimmermann och träsniderierna av Joachim Dietrich. Byggnaden är av tegel med putsade fasader. På taket finns en plattform varifrån sällskapet kunde skjuta fasaner som drevs fram i parken.
Paviljongen har bara en våning och en symmetrisk plan. I mitten ligger den runda Spegelsalen, som buktar ut mot trädgården. Väggarna består av speglar och fönster i växling, och stucken i silver mot ljusblå botten föreställer växter, fåglar, musikinstrument och jaktmotiv, som klättrar upp i taket. På var sin sida ligger sovrum och vilorum med gul och silverfärgad dekor, ett jaktrum med målningar och ett rum med fasanmotiv. I ett rum står inbyggda lådor för jakthundarna, och köket är klätt med blå och vita kakelplattor från Nederländerna. Enkelheten i fasaden står i stark kontrast till interiörens glans. Rummen ligger i en svit så att blicken går genom alla dörrar.
Amalienburg har klarat sig utan större förändringar och sköts i dag av den bayerska slottsförvaltningen tillsammans med resten av Nymphenburg. Paviljongen har restaurerats under 1900-talet, då färgsättning och förgyllning lagades. Den räknas som ett av den europeiska rokokons huvudverk och som höjdpunkten i den sydtyska rokokon. Cuvilliés byggde senare Residenztheater i München, och hans ornamentgravyrer spreds över Europa och blev förebilder för hantverkare. I Sverige utvecklades rokokon under samma tid, med Carl Hårlemans och Jean Eric Rehns interiörer, och lustslott i trädgårdar blev ett gemensamt europeiskt mode. Kina slott på Drottningholm är ett nordiskt exempel på samma idé: en liten byggnad i en park, där det privata, lätta och lekfulla stod i centrum.