Iktinos
Iktinos ritade Parthenon tillsammans med Kallikrates och skrev en bok om templet som har gått förlorad. Han tillskrivs också Apollontemplet i Bassai, där den korintiska kolonnen förekommer för första gången.
Om Iktinos liv vet vi mycket lite. Han var verksam i Aten under 400-talet f.Kr., den period då Perikles ledde staden och lät bygga upp Akropolis igen efter persernas förstörelse år 480 f.Kr. Varken födelseort, födelseår eller utbildning är kända. Grekiska arkitekter lärde sig vanligen yrket i praktiken, genom att arbeta vid stora tempelbyggen där kunskap om proportioner, stenhuggning och lyftteknik fördes vidare från äldre mästare till yngre. Att han fick uppdraget att rita stadens viktigaste tempel visar att han redan var en erkänd byggmästare omkring 450 f.Kr. Det mesta vi vet om honom kommer från senare antika författare som Plutarchos, Vitruvius och Pausanias.
Huvudverket är Parthenon på Akropolis, uppfört 447–432 f.Kr. tillsammans med Kallikrates, medan skulptören Fidias ledde den skulpturala utsmyckningen. Templet är doriskt men har joniska inslag, bland annat en löpande fris runt cellan. Det är berömt för sina optiska förfiningar: grundplattan välver sig svagt uppåt, kolonnerna lutar lätt inåt och har en mjuk svällning, entasis, så att byggnaden inte ser stel ut. Iktinos skrev tillsammans med en viss Karpion en bok om templet som har gått förlorad. Pausanias tillskriver honom också Apollontemplet i Bassai, där den äldsta kända korintiska kapitälen fanns, och han förknippas med mysteriehallen Telesterion i Eleusis.
Parthenon blev redan i antiken ett mått på fulländad arkitektur och har sedan 1700-talet setts som själva sinnebilden för klassisk byggnadskonst. När resenärer som James Stuart och Nicholas Revett mätte upp Atens monument och publicerade dem från 1762 fick Europa för första gången noggranna bilder av grekisk dorisk ordning, vilket gav upphov till den grekiska nyklassicismen. Parthenonfrisen, som till stor del fördes till London i början av 1800-talet, blev förebild för konstnärer och arkitekter. I Norden syns arvet i tempelfronter från gustaviansk tid och i 1920-talets nordiska klassicism, där arkitekter som Asplund studerade antikens proportioner och lärde sig av Parthenons sätt att låta enkla former verka levande.