Louis Kahn
Louis Kahn fick sitt genombrott först efter femtio års ålder men blev en av efterkrigstidens mest inflytelserika arkitekter. Salk Institute, Kimbell Art Museum och parlamentet i Dhaka är monumentala byggnader av betong, tegel och ljus.
Louis Isadore Kahn föddes 1901 på ön Ösel, i dag Saaremaa i Estland, i en judisk familj som utvandrade till Philadelphia 1906. Som barn skadades han i ansiktet av en brand. Han studerade arkitektur vid University of Pennsylvania i den klassiska Beaux-Arts-traditionen. Under depressionen arbetade han med socialt bostadsbyggande. Han reste 1950–1951 till Italien, Grekland och Egypten som gästforskare vid American Academy i Rom, och mötet med antikens ruiner blev avgörande för honom.
Kahns genombrott var Yale University Art Gallery, 1951–1953, och därefter Richards Medical Research Laboratories i Philadelphia, där han skilde mellan tjänande och betjänade rum. Salk Institute i La Jolla och Kimbell Art Museum i Fort Worth är hans mest kända verk i USA. I Indien byggde han Indian Institute of Management i Ahmedabad, och i Bangladesh parlamentet i Dhaka, en väldig anläggning med geometriska öppningar i betongen. Han undervisade vid Yale och University of Pennsylvania, där Robert Venturi var en av hans medarbetare.
Kahn dog 1974 av en hjärtattack på Pennsylvania Station i New York, på väg hem från Indien. Han var skuldsatt och hans död blev inte känd förrän efter några dagar. Hans filosofiska sätt att tala om ljus, tystnad och vad en byggnad vill vara har påverkat arkitekter i hela världen, även i Norden. Hans son Nathaniel Kahn gjorde 2003 filmen My Architect om honom.