Helsingfors domkyrka
Den vita kyrkan med gröna kupoler kröner Senatstorget, mitt i Engels nya huvudstad. Den har formen av ett grekiskt kors med en tempelportik på varje sida. Tillsammans med senatshuset och universitetet bildar den Nordens mest helgjutna nyklassicistiska torg.
När Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland 1809 flyttades huvudstaden från Åbo till Helsingfors 1812. Den tyskfödde arkitekten Carl Ludvig Engel fick i uppdrag att ge staden ett monumentalt centrum, och han ritade de flesta byggnaderna kring Senatstorget. Kyrkan, då kallad Nikolajkyrkan efter tsar Nikolaj I, började byggas 1830. Engel dog 1840, och arbetet fullbordades av Ernst Lohrmann, som ändrade ritningarna. Kyrkan invigdes 1852.
Planen är ett grekiskt kors med fyra lika långa armar, och varje arm avslutas av en portik med korintiska kolonner och en gavel. Över mitten reser sig en hög tambur med en grön kupol. Lohrmann lade till fyra mindre kupoler i hörnen, en ändring som förstärkte likheten med ryska kyrkor och som Engel inte hade planerat. Han lät också ställa statyer av apostlarna på taket. Kyrkorummet är ljust och enkelt, i linje med den lutherska traditionen. Den stora trappan ner mot torget blev en del av stadens offentliga rum.
Efter Finlands självständighet 1917 bytte kyrkan namn till Storkyrkan, och sedan 1959 är den domkyrka i Helsingfors stift. Trappan används för konserter och möten, och vid nyår och studentfester samlas folk här. Senatstorget, med kyrkan, senatshuset och universitetets huvudbyggnad, är ett av de mest kompletta exemplen på nyklassicistisk stadsplanering i Norden. Engels arbete gav Helsingfors smeknamnet Nordens vita stad.