Lunds domkyrka
När Lund blev ärkebiskopssäte för hela Norden 1103 började bygget av en domkyrka i sandsten efter rhenländska förebilder. Högaltaret i kryptan invigdes 1123 och huvudaltaret 1145. Absiden med sitt dvärggalleri och den stora kryptan är bevarade; västtornen fick sin nuvarande form av Helgo Zettervall på 1800-talet.
Lund låg vid den här tiden i Danmark, och när staden blev ärkebiskopssäte för hela Norden 1103 behövdes en kyrka i nivå med de stora på kontinenten. Den förste ärkebiskopen Asker satte i gång bygget. I domkyrkans gamla dödbok nämns en byggmästare Donatus, och stenhuggare från Rhenlandet och Lombardiet tycks ha arbetat här, vilket förklarar likheterna med Speyer och norditalienska kyrkor. Materialet är sandsten från trakten kring Höör, noggrant huggen i kvader. Först stod kryptan klar, och dess högaltare invigdes 1123. Huvudaltaret invigdes 1145 av ärkebiskop Eskil. Kyrkan var både ett religiöst centrum och en maktmarkering för den nordiska kyrkan, som nu blev självständig från ärkebiskopen i Hamburg-Bremen.
Domkyrkan är en basilika med tvärskepp och ett upphöjt kor över en stor krypta. Kryptan är en hallkrypta med valv på pelare och kolonner, och här finns den berömda pelaren med jätten Finn, som enligt sägnen byggde kyrkan och förvandlades till sten. I öster avslutas kyrkan av en halvrund absid med dvärggalleri under taket, ett av de mest renodlade romanska partierna i Norden. Mittskeppet hade från början platt trätak och välvdes senare. I kyrkan finns också korstolar från 1300-talet och det astronomiska uret Horologium mirabile Lundense från 1400-talet, som restaurerades på 1920-talet och fortfarande visar sitt figurspel. Absidens mosaik med Kristus är däremot från 1920-talet, utförd av den danske konstnären Joakim Skovgaard.
Efter reformationen 1536 upphörde ärkebiskopsdömet, och 1658 blev Skåne svenskt. När Lunds universitet invigdes 1668 skedde det i domkyrkan, som också blev ett redskap i försvenskningen av landskapet. På 1800-talet var kyrkan i dåligt skick. Carl Georg Brunius påbörjade en restaurering, och från 1860-talet ledde Helgo Zettervall en genomgripande ombyggnad: västfasaden med tornen revs och byggdes upp i en idealiserad romansk form, och mycket av den senare inredningen togs bort. Resultatet har kritiserats för att vara mer 1800-tal än medeltid, men det präglade svensk restaureringspraxis. Domkyrkan är i dag Sveriges viktigaste romanska byggnad och var förebild för många kyrkor i Skåne och Danmark under 1100- och 1200-talen.