Markuskyrkan
Lewerentz ville inte kapa ett enda tegel: alla stenar är hela, och de breda fogarna tar upp skillnaderna. Kyrkorummet är mörkt, med tegelvalv som buktar mellan stålbalkar. Kyrkan räknas som ett av den svenska efterkrigsarkitekturens mästerverk.
Svenska kyrkans nya församlingar i Stockholms växande förorter behövde kyrkor, och 1955–1956 hölls en tävling om en kyrka i Björkhagen. Sigurd Lewerentz, som då var omkring sjuttio år och länge hade arbetat med annat än kyrkor, vann. Bygget pågick 1958–1960, och Lewerentz följde arbetet på plats nästan dagligen. Han ville inte att något tegel skulle kapas, och därför fick murarna anpassas efter stenarna i stället för tvärtom. Det mörka teglet murades med breda fogar som tog upp alla skillnader i mått. Murarlaget arbetade under Lewerentz noggranna tillsyn, och han ritade och ändrade detaljer under hela bygget. Kyrkan byggdes för en lokal församling, men blev snart känd långt utanför Stockholm.
Anläggningen består av kyrkan och en församlingsbyggnad, som tillsammans ligger vid kanten av en björkdunge. Allt är byggt i samma mörka tegel: väggar, golv, altare och valv. Kyrkorummet är nästan fyrkantigt och mycket dunkelt, med få och små fönster som släpper in smala strimmor ljus. Taket består av låga tegelvalv som buktar mellan stålbalkar, så att det ser ut som om taket böljar. Ljuset kommer också från lampor som hänger lågt i rummet. Dopfunten och altaret är enkla och tunga. Lewerentz ritade inredningen själv, och detaljerna är få men omsorgsfullt utformade. Akustiken och mörkret gör rummet stilla, och ögat behöver en stund för att vänja sig innan väggarnas struktur träder fram.
Markuskyrkan fick ett av de första Kasper Salin-prisen, Sveriges främsta arkitekturpris, och blev ett tidigt erkännande för den åldrade arkitekten. Några år senare ritade Lewerentz Sankt Petri kyrka i Klippan, där han förde idéerna ännu längre. Kyrkan har förändrats mycket lite sedan den byggdes, och den används fortfarande av församlingen. Under senare år har den blivit ett pilgrimsmål för arkitekter från hela världen, som ser den som ett av 1900-talets främsta exempel på hur ett enkelt material kan bära ett starkt rumsligt uttryck. Kyrkan står i kontrast till den samtidiga förortsarkitekturen, och den visar en annan väg än den ljusa funktionalism som dominerade det svenska byggandet vid samma tid.