Sigurd Lewerentz
Lewerentz ritade Skogskyrkogården tillsammans med Asplund och sedan, efter ett långt uppehåll, två av den svenska efterkrigstidens mest omtalade kyrkor: Markuskyrkan i Björkhagen och S:t Petri i Klippan. Hans regel att aldrig kapa ett tegel har blivit legendarisk.
Sigurd Lewerentz föddes 1885 i Bjärtrå i Ångermanland, där fadern ägde ett glasbruk. Han utbildade sig till maskiningenjör vid Chalmers i Göteborg 1905–1908 och gick sedan över till arkitekturen. Han arbetade några år i Tyskland hos bland andra Theodor Fischer och Richard Riemerschmid, där han tog intryck av den tyska reformarkitekturen och Deutscher Werkbund. Efter hemkomsten studerade han vid Klaraskolan i Stockholm och öppnade kontor med Torsten Stubelius. År 1915 vann han tillsammans med Gunnar Asplund tävlingen om Södra begravningsplatsen i Stockholm, Skogskyrkogården, och samarbetet med Asplund om landskapet och kapellen pågick i två decennier.
På Skogskyrkogården ritade Lewerentz Uppståndelsekapellet, 1923–1925, i stram klassicism, och han formade landskapet med Meditationslunden. Han ritade också Malmö östra kyrkogård, som han arbetade med i femtio år, Riksförsäkringsanstaltens hus i Stockholm och Malmö stadsteater tillsammans med andra. Efter en tvist om Skogskyrkogården drog han sig under en tid tillbaka och drev ett företag som tillverkade fönster och beslag. Sent i livet ritade han Markuskyrkan i Björkhagen och S:t Petri kyrka i Klippan, där mörkt tegel, hela stenar, breda fogar och fönster utan karm ger en dunkel, sakral stämning. Han lät aldrig kapa ett tegel; stenen skulle användas som den var.
Lewerentz dog 1975 i Lund. Under större delen av livet var han mindre känd än Asplund, men från 1980-talet har han fått ett stort internationellt anseende, och arkitekter och studenter från hela världen reser till Klippan och Björkhagen. Hans arbete med tegel, ljus och detaljer har påverkat arkitekter som Peter Zumthor och många samtida i Storbritannien och Norden. Blomsterkiosken vid Malmö östra kyrkogård, ett av hans sista verk, är numera ett litet minnesmärke. Skogskyrkogården, där hans landskap och kapell ingår, är världsarv sedan 1994. Han visar hur den svenska efterkrigsmodernismen kunde bli djupt personlig, sträng och ändå poetisk.