Berliner Philharmonie
Hans Scharouns konserthus i Västberlin satte musiken i mitten. Orkestern spelar på en scen nära salens mitt, och publiken sitter runt om på terrasser som sluttar som vingårdar. Utvändigt är huset ett tältliknande landskap av gula, veckade tak.
Berlinfilharmonikernas gamla konserthus förstördes i kriget. Scharoun vann tävlingen 1956 med idén att ”sätta musiken i centrum”: i stället för en skokartong, där publiken sitter framför orkestern som i en teater, placerade han scenen nära mitten och lät publiken omge den på asymmetriska terrasser. Ingen sitter långt från musikerna. Huset byggdes 1960–1963 vid det som skulle bli Kulturforum, alldeles intill Berlinmuren.
Formen var ett manifest för den organiska modernismen, som ville bygga inifrån och ut, efter vad rummet skulle användas till, i stället för att börja med en ren geometrisk volym. Vingårdssalen blev förebild för konserthus i hela världen, från Suntory Hall i Tokyo till Elbphilharmonie i Hamburg. Den gyllene fasaden av anodiserad aluminium sattes upp först på 1980-talet, enligt Scharouns ursprungliga idé.