Centre Pompidou
Två unga arkitekter vann tävlingen om ett kulturcentrum med en idé: lägg allt som brukar gömmas på utsidan. Stålstommen, rören och rulltrappan sitter utanpå, färgkodade efter funktion – blått för luft, grönt för vatten, gult för el. Inuti blir våningarna helt fria.
Frankrikes president Georges Pompidou tog i slutet av 1960-talet initiativ till ett stort kulturcentrum på Plateau Beaubourg, en parkeringsplats i centrala Paris. Det skulle rymma ett museum för modern konst, ett offentligt bibliotek och ett centrum för industriell design, samt ett forskningsinstitut för musik. En internationell tävling hölls 1971, och den vanns av de unga arkitekterna Renzo Piano och Richard Rogers, tillsammans med Gianfranco Franchini och ingenjörer från Ove Arup, bland dem Peter Rice. Bygget pågick 1972–1977, och centret invigdes i januari 1977, efter Pompidous död. Konstruktionen är av stål, och de stora gjutna konsolerna som bär balkarna, så kallade gerberetter, tillverkades i Tyskland.
Byggnaden är en stor låda med våningsplan helt utan pelare, eftersom bärande stomme, trappor, hissar och tekniska system har flyttats ut till fasaderna. Mot torget går rulltrappan i ett glasrör diagonalt uppför fasaden, så att besökaren får en allt vidare utsikt över Paris. På baksidan, mot gatan, sitter rören för ventilation, vatten och el, färgkodade efter funktion: blått för luft, grönt för vatten, gult för el och rött för rörelse, som hissar och rulltrappor. Framför byggnaden ligger ett sluttande torg som sänker sig mot entrén och används för gatuartister. Bredvid ligger Stravinskijfontänen med skulpturer av Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle.
Centre Pompidou var omstritt när det byggdes, och många parisare kallade det ett oljeraffinaderi. Men det blev genast mycket populärt och tog emot fler besökare än väntat, vilket slet hårt på byggnaden. Det renoverades omkring 1997–2000 och stängdes 2025 för en ny, omfattande renovering. Byggnaden blev startpunkten för den så kallade high-tech-arkitekturen, och Piano och Rogers blev båda världsberömda. Det finns en tydlig koppling till Sverige: museets förste chef var Pontus Hultén, som tidigare hade byggt upp Moderna Museet i Stockholm och som tog med sig idén om museet som en levande och öppen mötesplats. Hans utställningar i Paris med konstens storstäder blev uppmärksammade över hela världen.