Stockholmsutställningen 1930
Sommaren 1930 visade utställningen svenskt konsthantverk och bostäder i en helt ny form: lätta paviljonger av glas och stål, flaggor, reklam och en hög reklammast. Funktionalismen slog igenom i Sverige på en sommar. Byggnaderna revs, men idéerna blev folkhemmets.
Svenska Slöjdföreningen, med Gregor Paulsson som drivande kraft, ville visa hur modern formgivning och industri kunde ge bättre bostäder och vardagsföremål åt alla. Paulsson hade redan 1919 skrivit Vackrare vardagsvara, och utställningen 1930 skulle omsätta idéerna i praktiken. Gunnar Asplund blev chefsarkitekt och ritade de flesta paviljongerna, medan andra unga arkitekter, bland dem Sven Markelius och Uno Åhrén, ansvarade för bostadsavdelningen. Byggnaderna gjordes som tillfälliga konstruktioner av stål, glas, trä och tunna skivor, och de målades ljust. Utställningen öppnade i maj 1930 vid Djurgårdsbrunnsvikens strand och pågick under sommaren. Den lockade ett mycket stort antal besökare och blev en av de mest omtalade händelserna i svensk arkitekturhistoria.
Utställningen var uppbyggd som en liten stad med gator, torg och en strandpromenad. Paviljongerna hade platta tak, stora fönster och lätta konstruktioner, och flaggor, skyltar och neonreklam gav området en festlig och modern prägel. Restaurangen Paradiset, med sina glasväggar och terrasser, blev ett av de mest fotograferade husen. Reklammasten, en hög konstruktion av stål med skyltar, var tänkt som ett blickfång i fjärran. I bostadsavdelningen visades möblerade lägenheter och småhus, ofta små och genomtänkta, för att visa hur vanliga familjer kunde bo ljust, luftigt och hygieniskt. Konsthantverk och industriprodukter ställdes ut i hallar som visade svensk formgivning i ett nytt ljus.
Utställningen väckte häftig debatt mellan anhängarna av den nya stilen och traditionalister, som såg den som kall och främmande. Ordet funkis blev en del av språket. Året efter publicerade Asplund, Paulsson, Markelius, Åhrén och två andra skriften acceptera, ett manifest som argumenterade för att Sverige skulle anpassa sig till den nya tiden. Byggnaderna revs när utställningen var över, men dess idéer om ljus, luft och standardisering levde vidare i bostadspolitiken och i det svenska folkhemmet. Arkitekter från andra länder uppmärksammade också utställningen, bland dem Alvar Aalto, som besökte den. I dag finns den kvar som fotografier och ritningar, men dess betydelse för svensk arkitektur och design under 1900-talet är svår att överskatta.