Modernismen
Funktionalismen bryter med historien och bygger nytt för alla, från Bauhaus till Brasília.
Efter första världskriget ville arkitekterna börja om. Bort med ornamenten och de lånade stilarna – in med ljus, luft, industri och bostäder för alla. Från Bauhaus, Le Corbusiers Paris och De Stijls Nederländerna spreds den nya arkitekturen över världen, till Chicagos glasskrapor, Aaltos Finland och Brasília.
Adolf Loos och Wienarkitekterna angrep ornamentet redan kring 1910.
Bauhaus, Le Corbusier och Mies van der Rohe formulerade den nya arkitekturen på 1920-talet.
De Stijl och Amsterdamskolan visade två olika vägar ut ur historicismen.
Bärande stommar av betong och stål gjorde väggarna fria: bandfönster, fri plan och glasväggar.
CIAM, grundat 1928, och utställningen om internationell stil i New York 1932 gjorde modernismen till en världsrörelse.
Nazisterna stängde Bauhaus 1933; Gropius och Mies fortsatte i USA, där glasskrapan blev företagens symbol.
Efter 1945 byggdes städerna upp med förorter, höghus och nya städer, från Rotterdam och Harlow till Vällingby.
Brasília, invigd 1960, och Chandigarh visade drömmen om helt planerade städer.
I Norden gav Alvar Aalto, Arne Jacobsen och Sigurd Lewerentz modernismen en mjukare, materialnära ton.
Wien och ornamentet. Kring 1900 var Wien ett centrum för nya idéer om konst och samhälle. Secessionens utställningshus från 1898, med en kupol av förgyllda lagerblad, markerade brytningen med akademiernas historicism. Otto Wagner gick vidare mot det rationella: hans Postsparkasse, byggd 1904–1906, har en fasad av tunna stenplattor fästa med synliga bultar och en kassahall under ett tak av glas, där varje detalj visar hur byggnaden är gjord. Josef Hoffmann ritade Palais Stoclet i Bryssel som en sammansättning av släta, vita ytor inramade av metallister. Den skarpaste rösten var Adolf Loos. I föredraget och essän Ornament och brott hävdade han att ornament var ett slöseri med arbete och material och hörde till ett tidigare stadium i kulturen. Hans affärs- och bostadshus vid Michaelerplatz, byggt 1909–1911 mitt emot kejsarborgen, har en bottenvåning klädd i grönådrig marmor men helt släta övre våningar, och det väckte skandal. Loos arbetade samtidigt med en idé han kallade Raumplan, där rummen ligger på olika höjder efter sin betydelse. Hans idéer om det släta, ärliga och ändamålsenliga blev en av modernismens grundstenar.
Den nya arkitekturen. I Tyskland, Frankrike och Nederländerna formulerades på 1910- och 20-talen en helt ny arkitektur. Deutscher Werkbund bildades 1907 för att förena konstnärer och industri; Peter Behrens ritade AEG:s turbinfabrik i Berlin 1909, och Walter Gropius Faguswerk från 1911 hade glasade hörn utan pelare. Gropius grundade Bauhaus i Weimar 1919, och skolans byggnad i Dessau från 1925–1926 blev en symbol för den nya tiden med sina glasväggar och sin asymmetriska plan. Le Corbusier skrev i Vers une architecture 1923 om huset som en maskin för att bo i och formulerade 1927 fem punkter: pelare som lyfter huset, takträdgård, fri planlösning, bandfönster och fri fasad. Villa Savoye utanför Paris, färdig 1931, är deras skolexempel. Mies van der Rohe ledde Weissenhofutställningen i Stuttgart 1927 och lät i Barcelonapaviljongen 1929 rummet flyta fritt mellan väggar av marmor och glas. Allt bygger på att en bärande stomme av betong eller stål gör väggarna fria. Nazisterna stängde Bauhaus 1933, och flera av de ledande arkitekterna flyttade till USA, där den nya arkitekturen fick namnet internationell stil.
De Stijl och Amsterdamskolan. Nederländerna var neutralt under första världskriget, och där tog den nya arkitekturen två helt olika vägar. I Amsterdam byggde arkitekter som Michel de Klerk och Piet Kramer bostadskvarter åt arbetare i formrikt tegel, med böljande fasader, torn och skulpterade detaljer; Het Schip från 1921 är Amsterdamskolans mest kända verk. Samtidigt grundade målaren Theo van Doesburg 1917 tidskriften De Stijl, där konstnärer som Piet Mondrian och arkitekter som J.J.P. Oud och Gerrit Rietveld ville reducera konsten till räta linjer, plan och primärfärger. Rietvelds Schröderhuset i Utrecht från 1924 är en De Stijl-målning i tre dimensioner: väggar som fristående skivor, balkonger som sticker ut och en övervåning där skjutväggar gör om rummen. I Rotterdam byggde Oud vita radhus åt kommunen, och Van Nellefabriken, färdig 1931, blev ett av den nya arkitekturens mest beundrade verk, en fabrik av glas och betong full av ljus.
Bauhaus. Walter Gropius slog 1919 samman konstakademien och konstslöjdskolan i Weimar till Bauhaus. Skolans idé var att förena konst och hantverk, och senare industri, under arkitekturen. Eleverna började med en grundkurs om form, färg och material, ledd av bland andra Johannes Itten och senare László Moholy-Nagy, och arbetade sedan i verkstäder för metall, möbler, textil, keramik och tryck. Bland lärarna fanns målarna Wassily Kandinsky och Paul Klee. När den politiska högern fick makten i Thüringen flyttade skolan 1925 till industristaden Dessau, där Gropius ritade skolbyggnaden med verkstadsflygelns glasvägg och bostäder åt lärarna. Möblerna av stålrör som Marcel Breuer formgav där tillverkas fortfarande. Under Hannes Meyer och sedan Mies van der Rohe blev undervisningen mer inriktad på arkitektur och bostadsbyggande. Skolan flyttade 1932 till Berlin och stängdes 1933 under trycket från nazisterna. Lärare och elever spred sedan idéerna över världen, och Bauhaus blev en myt lika mycket som en skola.
Le Corbusier. Charles-Édouard Jeanneret, född 1887 i La Chaux-de-Fonds i Schweiz, tog namnet Le Corbusier i Paris kring 1920. Redan 1914 hade han ritat Dom-Ino, ett skelett av betongplattor på pelare med en trappa, som visade att väggarna inte längre behövde bära. I tidskriften L’Esprit Nouveau och boken Vers une architecture jämförde han tempel med bilar och flygplan och krävde en arkitektur för maskinåldern. Hans stadsplaner var lika radikala: Plan Voisin från 1925 föreslog att stora delar av centrala Paris skulle rivas och ersättas av korsformade höghus i en park. Efter kriget prövade han idéerna i full skala, i bostadshuset Unité d’habitation i Marseille och i den nya delstatshuvudstaden Chandigarh i Indien. Samtidigt förnyade han sig själv: kapellet i Ronchamp och klostret La Tourette visade en friare, tyngre arkitektur av rå betong. Få arkitekter har haft så stort inflytande, och få har kritiserats så hårt för vad hans idéer om staden ledde till.
Mies van der Rohe. Ludwig Mies van der Rohe, stenhuggarson från Aachen, sammanfattade sin arkitektur i orden ”less is more”. På 1920-talet ritade han glasskrapor som aldrig byggdes och ledde Weissenhofutställningen i Stuttgart. Barcelonapaviljongen 1929 och Villa Tugendhat i Brno, färdig 1930, visar hans idé om ett fritt flytande rum mellan väggar av onyx och glas, under ett tak som bärs av förkromade pelare. Han var Bauhaus siste rektor och flyttade 1938 till Chicago, där han ritade campus för Illinois Institute of Technology. I USA renodlade han stålstommen: Farnsworth House är en glasbox på pelare ovanför en flodäng, och Seagram Building i New York, ritad tillsammans med Philip Johnson, blev förebild för kontorsskrapor världen över. Detaljerna var allt, och orden ”Gud finns i detaljerna” tillskrivs ofta honom. Efterföljarna gjorde hans glasfasader till en standard som ofta saknade hans precision.
Wright och Amerika. Frank Lloyd Wright, som börjat hos Louis Sullivan i Chicago, ville skapa en arkitektur för den amerikanska prärien. Hans präriehus från 1900-talets första årtionde har låga, utdragna tak, en stor öppen spis i mitten och rum som flyter i varandra, och Robie House i Chicago från 1910 är det mest renodlade. När hans ritningar gavs ut i Berlin 1910–1911, i den så kallade Wasmuthportföljen, påverkade de unga europeiska arkitekter. Wright kallade sin arkitektur organisk: huset skulle växa ur platsen och dess material. Fallingwater i Pennsylvania, byggt 1936–1939, kragar ut terrasser av betong över ett vattenfall. Hans Guggenheim Museum i New York, invigt 1959, samma år som han dog, är en spiral där besökarna går nedför en enda ramp. Wright stod utanför den internationella stilen men var USA:s mest kände arkitekt i mer än femtio år.
Den internationella stilen. År 1932 visade Museum of Modern Art i New York en utställning om modern arkitektur, och kuratorerna Henry-Russell Hitchcock och Philip Johnson gav samma år den nya europeiska arkitekturen namnet internationell stil. De beskrev den med tre principer: volym snarare än massa, regelbundenhet snarare än symmetri och inga påklistrade ornament. Europas modernister samlades sedan 1928 i CIAM, de internationella kongresserna för modern arkitektur, där de diskuterade bostäder och stadsplanering; kongressen 1933 formulerade principer om att skilja bostäder, arbete, rekreation och trafik åt, som Le Corbusier senare gav ut som Atenstadgan. När Gropius kom till Harvard 1937 och Mies till Chicago 1938 fick stilen en ny bas. Efter kriget blev glasskrapan med curtain wall, en fasad av glas och metall hängd utanpå stommen, hela världens kontorshus, från Lever House i New York 1952 till FN:s högkvarter. Kritiker menade att stilen blev en formel, men den byggde en stor del av efterkrigstidens städer.
Den nya staden. Modernisterna ville inte bara rita hus utan hela städer. I Frankfurt byggde stadsarkitekten Ernst May 1925–1930 omkring tolv tusen bostäder i nya förorter, med ett standardiserat kök, Frankfurtköket, ritat av Margarete Schütte-Lihotzky. I Berlin byggde Bruno Taut bostadsområden som den hästskoformade Hufeisensiedlung. Idealet var lamellhus i parkmark, där varje lägenhet fick sol och luft, i stället för stenstadens slutna kvarter. Efter andra världskriget fick idéerna genomslag i stor skala. Rotterdams centrum, som bombats 1940, byggdes upp med bilfria butiksgator, Storbritannien grundade nya städer som Stevenage och Harlow. I Östeuropa byggdes stora områden med bostäder av industriellt tillverkade betongelement. Från 1960-talet byggdes förorter med höghus i stor skala, från de franska grands ensembles till Östeuropas betongförorter, och de kritiserades snart för att vara ensidiga och isolerade.
Betong och glas. Efter andra världskriget blev modernismen världens officiella arkitektur. Le Corbusiers Unité d'habitation i Marseille, byggd 1947–1952, var ett bostadshus för omkring 1 600 människor på pelare, med en inre butiksgata och en takterrass med daghem och löparbana. Han lät betongen vara obehandlad, béton brut, med avtryck av formvirket, och det gav namn åt brutalismen som spreds under 1950- och 60-talen. Hans kapell i Ronchamp från 1955 visade att modernismen också kunde vara skulptural. I USA blev glasskrapan symbolen för företagens makt; Mies van der Rohes Seagram Building i New York från 1958 har en fasad av brons och tonat glas. Brasília, invigd som Brasiliens huvudstad 1960 efter Lúcio Costas plan och med Oscar Niemeyers byggnader, och Le Corbusiers Chandigarh i Indien visade drömmen om helt planerade städer. Jørn Utzons operahus i Sydney, invigt 1973, blev en världsikon. Känn igen efterkrigsmodernismen på upprepade fasadmoduler, synlig betong, stora glasytor, platta tak och fristående byggnader i parker eller vid stora trafikleder. Samtidigt växte kritiken mot storskaligheten och mot städer planerade för bilen snarare än för människor.
Aalto och Norden. I Norden kom modernismen fram ur en ljus, förenklad klassicism på 1920-talet och slog igenom kring 1930. Alvar Aalto i Finland blev snart den nordiska modernismens främste företrädare. Hans sanatorium i Pemar, färdigt 1933, och biblioteket i Viborg från 1935 var vita och ljusa, men redan där fanns böljande innertak av trä och omsorg om hur det känns att ta i ett dörrhandtag. Villa Mairea från 1939 och kommunalhuset i Säynätsalo från 1952 förenar modernism, tegel, trä och landskap. I Danmark ritade Arne Jacobsen allt från hus till bestick. Den nordiska modernismen fick ett rykte om sig att vara mänsklig och dagsljusnära, och den har påverkat arkitekter över hela världen.
Brasília och Chandigarh. Efter andra världskriget fick modernisterna chansen att bygga hela huvudstäder från grunden. Brasiliens president Juscelino Kubitschek lät flytta huvudstaden från Rio de Janeiro till högplatån i landets inre. Lúcio Costas plan har formen av ett flygplan eller ett kors, med regeringsbyggnaderna längs en monumental axel och bostadsområden, superquadras, längs vingarna. Oscar Niemeyer ritade nationalkongressen, med två skålar och två torn, katedralen och presidentpalatset i böjda betongformer, och staden invigdes 1960 efter bara några års bygge. I Indien behövde delstaten Punjab en ny huvudstad efter delningen 1947, och Le Corbusier ritade från 1951 Chandigarh, med parlament, högsta domstol och sekretariat i tung, skulptural betong. Brasília och Chandigarhs regeringskvarter är i dag världsarv, men städerna har också blivit exempel på hur svårt det är att planera ett liv uppifrån: bilen dominerar, och mycket växte fram i informella bosättningar utanför planen.