Den fribärande stolen: stålrör utan bakben

En fribärande stol, eller kragstol, saknar bakben. Den står på ett enda böjt rör eller en böjd skiva som går från golvet fram, upp under sitsen och vidare till ryggen, så att sitsen bärs ut som en balkong och fjädrar lite när man sätter sig. De första gjordes i stålrör 1926–1928 av Mart Stam, Ludwig Mies van der Rohe och Marcel Breuer, och typen blev modernismens kännetecken. Senare har den gjorts i trä, plywood och plast.

Fakta

Stålröret blir möbel

I mitten av 1920-talet började formgivarna vid Bauhaus och kring den nya arkitekturen se stålröret som ett möbelmaterial. Det var lätt, starkt, industriellt tillverkat och gick att böja. Marcel Breuer var ung lärare vid Bauhaus i Dessau när han 1925 började böja stålrör, inspirerad av sin cykels styre, och resultatet blev Wassilyfåtöljen.

Wassilyfåtöljen har ännu en ram med fyra stödpunkter, men den visade vägen. Allt är konstruktion, man ser rakt igenom fåtöljen och duken bär kroppen medan rören bär duken. Nästa steg var att ta bort bakbenen helt.

Stam, Mies och Breuer

Den nederländske arkitekten Mart Stam brukar räknas som den förste. 1926 byggde han en prototyp av raka gasrör och rörkopplingar, en stol utan bakben. Året därpå visades fribärande stolar på Weissenhofutställningen i Stuttgart, där tidens modernistiska arkitekter byggde var sitt hus, och idén spreds snabbt.

Ludwig Mies van der Rohe gjorde 1927 en kragstol med en stor, svängd båge fram, som fjädrar mer än Stams raka form. Breuer ritade 1928 sin stol med sits och rygg av flätad rotting i träramar, som senare fick namnet Cesca efter hans dotter. Vem som egentligen hade gjort den första fribärande stolen blev en fråga för domstolarna, och den tyska rätten gav Stam upphovsrätten till själva grundformen.

Varför den fjädrar

I en vanlig stol bärs sitsen av fyra ben. I kragstolen bärs den bara bakifrån, av röret som böjer sig upp från golvet. När man sätter sig böjs röret lite, och stolen fjädrar. Det kräver ett material som är både styvt och elastiskt, och därför var det dragna stålröret avgörande: ett trärör av samma mått hade brustit.

Det fjädrande gav en ny bekvämlighet utan stoppning, och stolen blev en symbol för den nya tiden. Diagrammet Stolens delar nedan visar kragstolen från sidan, där ramen av stålrör ersätter både ben, sarg och ryggstolpar.

I trä, plywood och plast

Andra formgivare ville göra samma sak i varmare material. Alvar Aalto gjorde i början av 1930-talet fribärande stolar i böjd björk och plywood, och Gerrit Rietveld gjorde Zig-Zag-stolen av fyra raka träskivor, som bär sitsen utan bakben.

Ännu längre gick Verner Panton. Pantonstolen, som kom i serie 1967, gjuts i ett enda stycke plast: rygg, sits och fot i en böjd yta, utan skruvar och utan ben. Den fribärande sitsen vilar på den svängda foten, precis som på stålrörsstolarna fyrtio år tidigare.

Så känner du igen den

Titta från sidan. En fribärande stol har inga bakben: röret går från golvet fram till framkanten, vänder upp under sitsen och fortsätter till ryggen. Stolarna från 1920- och 30-talen har förkromade eller förnicklade rör, och sits och rygg av duk, läder, rotting eller formpressat trä. Tillverkarens etikett eller stämpel sitter ofta under sitsen.

Många av de klassiska modellerna har tillverkats utan avbrott sedan dess, och kopior är vanliga. En äldre stol skiljs från en ny genom krommets slitage, rörets dimension, skruvarna och etiketten. Läs mer om skolan bakom stolarna i guiden vad är Bauhaus? och om arkitekten i guiden om Mies van der Rohe.

Så känner du igen den

Övning

Vad skiljer en fribärande stol från en vanlig stol?