Mies van der Rohe: mindre är mer i glas och stål

Ludwig Mies van der Rohe (1886–1969) var en tysk-amerikansk arkitekt och en av modernismens mest inflytelserika gestalter. Han skapade en strängt reducerad arkitektur av stål, glas och rena proportioner, sammanfattad i orden ”mindre är mer” och ”Gud finns i detaljerna”.

Fakta

Från Aachen till Berlin

Mies föddes i Aachen som son till en stenhuggare, och han lärde sig yrket i sin fars verkstad. Han tog senare sin mors namn Rohe och lade till van der för att låta förnämare. I Berlin arbetade han för Peter Behrens, tillsammans med Walter Gropius och Le Corbusier, vid samma tid som Behrens ritade AEG:s turbinhall. Från Behrens fick han en respekt för klassisk proportion och för Karl Friedrich Schinkel.

På 1920-talet gjorde Mies visionära skisser av glasskyskrapor som var radikala i sin tid, långt innan tekniken var klar. Han ledde 1927 byggutställningen Weissenhof i Stuttgart, där ledande arkitekter, bland dem Le Corbusier och Gropius, ritade moderna bostäder. Det blev rörelsens stora genomslag i Tyskland; läs om den under funktionalism.

Barcelona och Tugendhat

Barcelonapaviljongen byggdes som Tysklands bidrag till världsutställningen 1929. Den hade inget annat syfte än att visa en ny arkitektur, med plattor av marmor, onyx och glas som skapade rum utan att stänga in dem. Taket vilar på tunna stålpelare, och rummen flyter in i varandra. Paviljongen revs 1930 men byggdes upp igen på samma plats 1986. För den ritade Mies, tillsammans med Lilly Reich, Barcelonastolen med sin korsade stålram.

Villa Tugendhat i Brno, byggd 1928–1930, är en privatbostad med en enda stor, öppen våning i glas och stål, avdelad med en vägg av onyx. Den ligger i en sluttning med utsikt över staden. Mies var 1930–1933 direktör för Bauhaus, men skolan stängdes av nationalsocialisterna. Läs om rörelsens designsida i guiden om Bauhaus.

Chicago och New York

1938 lämnade Mies Tyskland och flyttade till Chicago, där han blev lärare vid och planerade campus för Illinois Institute of Technology. Farnsworth House i Illinois (1945–1951) är ett rektangulärt glashus mellan två plattor som verkar sväva över gräsmattan, buret av åtta stålpelare. Det är kanske den renaste modernistiska tanken i byggd form, men privatlivet var begränsat, och ägaren, doktor Edith Farnsworth, tvistade med Mies om kostnaderna. Philip Johnson byggde samma år sitt eget glashus, Glass House, som tydligt följde Mies.

Seagram Building på Park Avenue i New York, ritad med Philip Johnson och färdig 1958, är den klassiska skyskrapan i bronsfärgat glas och stål. Byggnaden sattes tillbaka från gatan för att ge en liten plats framför, och de utvändiga I-balkarna i brons är dekoration som gör strukturen synlig. Den blev förebild för tusentals kontorshus; läs om utvecklingen i guiden om skyskrapans historia.

Arvet

Mies sista stora verk var Neue Nationalgalerie i Berlin (1962–1968), ett enda stort glasrum under ett kvadratiskt stålstak. Han dog 1969 i Chicago. Hans inflytande är enormt: International Style, efterkrigstidens kontorsbyggnader och till och med datorers och telefoners minimalistiska formgivning. Tidens ideal finns under efterkrigsmodernismen.

Kritiker menar att hans kompromisslösa rationalitet skapade en monoton stad av glaslådor, och att hans bostäder inte är särskilt praktiska. Men hans rena rum visar vad arkitektur kan vara när allt överflödigt tas bort. Läs vidare om funktionalism, om formgivningen hos Mies och Dieter Rams, som också sökte det enkla, och om high-tech-arkitektur, som tog stålet vidare. Jämför med Frank Lloyd Wright, som han beundrade.

Så känner du igen den

Övning

Vilket är det mest kända mottot som förknippas med Mies van der Rohe?