High-tech-arkitektur: när konstruktionen blir uttrycket

High-tech är en arkitekturstil från 1970-talet och framåt där byggnadens bärande konstruktion, ventilation, rör och hissar visas öppet som ett uttryck. Man använder industriella material som stål och glas, lätta, prefabricerade delar och teknik som estetik. Foster, Rogers och Piano är stilens ledande namn.

Fakta

Maskinen som förebild

High-tech växte ur modernismens tro på tekniken. Mies van der Rohe hade visat hur stål och glas kunde bli estetik, och Joseph Paxtons Crystal Palace från 1851 var ett tidigt bevis på att prefabricerade delar kunde bygga stora rum på kort tid. På 1960-talet drömde den brittiska gruppen Archigram om rörliga, uppkopplade städer, och Buckminster Fuller byggde kupoler av lätta stänger.

Under 1970-talet visade en grupp arkitekter, huvudsakligen brittiska och italienska, hur de kunde göra byggnaden till en maskin. Stommen skulle vara flexibel så att rummen kunde ändras, och tekniken skulle vara synlig och lättförståelig. Därför flyttades trapphus, rör och kanaler ut på fasaden i starka färger. Läs om föregångarna i guiden om Mies van der Rohe och om efterkrigsmodernismen.

Centre Pompidou och Lloyd’s

Centre Pompidou i Paris, ritat av Renzo Piano och Richard Rogers och öppnat 1977, blev stilens genombrott. Byggnaden vände ut och in: rulltrappor i genomskinliga rör, luftkanaler i blått, vattenrör i grönt, elledningar i gult och hissar i rött utanför fasaden. Det lät salarna inuti vara fria. Från början möttes det av chock, men blev en av Paris mest besökta kulturbyggnader.

Lloyd’s of London (1978–1986), också av Rogers, har samma princip. Servicetornen med toaletter, trappor och hissar är ställda utanpå, och stålet glänser. Bakom ligger ett öppet atrium med kontor kring en stor hall. Byggnaden blev ikon för Londons finansdistrikt och sågs ibland som antingen visionärt eller som en råttkoloni av rör, men den är skyddad som kulturminne.

Foster och det synliga stålet

Norman Foster hade en renare linje. HSBC-huset i Hongkong (1979–1986) hänger sina våningar i enorma stålbroar mellan åtta master, så att inga bärande kolonner behövs inne. Fasaden är full av stålstänger och strukturdelar som visar hur byggnaden håller ihop. Det var ett av världens dyraste byggnadsprojekt när det byggdes.

Foster bygger gärna med glas och energisnåla lösningar. Hans kupol på Reichstag i Berlin (1999) har en spegelkon som styr ljus och luft, och Gherkin i London (2004) använder en spiralformad ventilation. Beijing Capital Airport Terminal 3 från 2008 och stationen Stansted visar samma förtjusning i lätta bärverk. Jämför med CCTV-huvudkontoret som tar tekniken åt ett annat håll.

Efter high-tech

Stilen har mött kritik. Kritiker menar att den är dyr, att den döljer mycket av rummens mänskliga skala och att ett stålskelett som hela tiden visas upp kan bli lika prydligt som den klassicism den ersatte. Ändå har principerna blivit allmängods: hållbara byggnader, flexibla planlösningar och energisnål teknik är ofta efterkommande av high-tech. Se också skyskrapans historia.

Flera arkitekter går vidare i samma anda, till exempel Santiago Calatrava med sina skulpturala stål- och betongkonstruktioner. Motsatsen var postmodernismen, som valde ornament och historiska citat, och brutalismen, som lät betongen tala; se postmodern arkitektur och brutalism. Epoken beskrivs under samtiden och stilen samtida arkitektur; designdelens teknik och Dieter Rams och god design visar samma tanke.

Så känner du igen den

Övning

Vilken byggnad var high-tarkitekturens genombrott 1977?