Rya och rölakan: de svenska vävteknikerna

En rya är en knuten väv med lång lugg. Garnändar knyts in i en vävd botten, och ryan användes i hundratals år som varmt täcke i sängar och båtar innan den blev en konstväv för väggen och golvet. Rölakan är en slät flatväv där inslaget täcker varpen helt och varje färg vävs i sitt eget fält, så att de geometriska mönstren får små trappsteg. Båda är gamla nordiska tekniker som 1900-talets formgivare förnyade.

Fakta

Ryan: ett täcke med lugg

Ryan vävs på en botten av ull eller lin. Mellan inslagen knyts korta garnändar runt varptrådarna, och de bildar en lång, tät lugg. I Norden användes ryan som sängtäcke, i båtar och i kalla stugor, och då låg luggen inåt mot kroppen. Mönstret vävdes ofta på den släta sidan, som syntes på dagen, och i äldre ryor är det därför inte alltid luggsidan som är den fina.

Mönstren är geometriska: trappor, rutor, kors och romber, ofta med årtal och initialer. Flossa är samma teknik med kortare lugg, och ger en tätare och slitstarkare matta. Ryor från allmogen är i dag eftertraktade, och i Finland, där ryan heter ryijy, har den haft en lika stark ställning.

Rölakan: flatväv i fält

Rölakan är en flatvävsteknik. Inslaget slås så tätt att varpen inte syns, och varje färg vävs bara i sitt eget fält och vänds runt varpen vid kanten. Därför får de sneda linjerna små trappsteg, och väven blir lika på båda sidor, utan lösa trådar på baksidan.

Tekniken användes i Skåne och Halland till åkdynor, täcken och bonader under 1700- och 1800-talen, med rutor, romber och stjärnor i starka, växtfärgade färger. Vävarna vävde smala våder som syddes ihop till större stycken. Rölakan är besläktad med andra flatvävar som kelim, men de skånska mönstren och färgerna har en egen prägel.

Från bygden till konstväven

När industrin tog över textilierna under 1800-talet började föreningar samla in och bevara de gamla vävnaderna. Handarbetets vänner och hemslöjdsrörelsen gjorde ryan och rölakanen till förebilder för nya vävar, och konstnärer började rita mönster för teknikerna.

I Finland ritade Akseli Gallen-Kallela ryan Liekki, Lågan, för Finlands paviljong på världsutställningen i Paris 1900, med flammor i rött och orange. Den väckte intresset för ryan som konstform. I Sverige använde Karin Larsson rölakan och andra allmogetekniker i sina vävar i Sundborn.

Märta Måås-Fjetterström

Märta Måås-Fjetterström arbetade för hemslöjdsföreningar innan hon 1919 öppnade en egen vävstuga i Båstad. Hennes mattor i rölakan och flossa byggde på allmogens tekniker men hade moderna, stiliserade mönster av växter, blommor och landskap, i dova färger som rost, ockra, grönt och blått.

Verkstaden fortsatte efter hennes död 1941 med nya konstnärliga ledare och formgivare som Barbro Nilsson och Marianne Richter, och den väver fortfarande i Båstad. Mattorna känns igen på de invävda initialerna AB MMF, ofta tillsammans med formgivarens och vävarens initialer i ett hörn.

Så känner du igen dem

Känn med handen. En rya eller flossa har lugg, och knutarna syns som rader på baksidan. En rölakan är slät och styv, och mönstret är lika på båda sidor. Titta på diagonalerna: i rölakan går de i små trappor, eftersom varje färg vänder vid en varptråd.

Titta sedan efter tecken på ålder. Handspunnet garn är ojämnt, växtfärger bleks ojämnt och ger mjuka toner, och smala våder sydda ihop tyder på en äldre vävstol. Invävda årtal och initialer är vanliga på bonader och täcken, men de kan också vara vävda i efterhand. Fler textilier finns i kategorin textil, och allmogens andra föremål i guiden om allmoge.

Så känner du igen den

Övning

En väv är slät, mönstret ser likadant ut på båda sidor och de sneda linjerna går i små trappsteg. Vilken teknik är det?