Nyklassicism och gustavianskt
Utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji gav ett nytt ideal: raka linjer, antika ornament och en enkelhet som skulle vara förnuftig och dygdig.
Kring 1760 tröttnade många på rokokons svängar. Utgrävningarna av de romerska städerna Herculaneum och Pompeji, som börjat 1738 och 1748, gav en ny bild av antiken – inte bara tempel och statyer utan vardagsföremål, väggmålningar och möbler. Arkitekter och formgivare började kopiera och tolka dem.
Möblerna fick raka, avsmalnande ben med räfflor, rektangulära eller ovala ryggar och ornament som lagerkransar, pärlstavar, urnor och meandrar. I Frankrike kallas stilen Louis XVI efter kungen, i England förknippas den med arkitekten Robert Adam och möbelritare som Hepplewhite och Sheraton.
I Sverige tog Gustav III med sig smaken från Paris, och den gustavianska stilen blev den svenska varianten: ljust målade möbler i grått och vitt, ovala ryggar och enkla men eleganta former. Samtidigt gjorde Josiah Wedgwood i England nyklassicismen till en industriell vara, med lergods i fabrik och försäljning genom kataloger.