Takformer: sadeltak, valmat tak, mansardtak och säteritak

Skillnaden mellan säteritak och mansardtak är friset. Båda är brutna tak, där takfallet byter lutning på vägen upp, men säteritaket har en låg, lodrät vägg med små fönster mellan det nedre och det övre takfallet. Det är en svensk form från 1600-talet. Mansardtaket saknar friset; det har ett brant nedre och ett flackt övre fall, ofta med takkupor i det branta partiet. Till de vanliga takformerna hör också sadeltak, valmat tak, pulpettak och platt tak, och tillsammans säger de mycket om när och för vem ett hus byggdes.

Fakta

Sadeltak: Två fall som möts i en nock; gavlar i ändarna. Alla tider
Valmat tak: Fall åt alla fyra sidor. Herrgårdar på 1700-talet, villor kring 1920
Säteritak: Brutet tak med lodrät fris och små fönster. 1600- och 1700-tal
Mansardtak: Brant nedre och flackt övre fall. 1700-tal, 1800-tal, 1910-tal
Pulpettak: Ett enda fall. Uthus, tillbyggnader, modern arkitektur
Platt tak: Funktionalismen från 1930 och senare

Sadeltak och valmat tak

Sadeltaket är den enklaste och vanligaste takformen: två takfall som möts i en nock, med gavlar i husets ändar. Det finns på stugor, ladugårdar, kyrkor och flerbostadshus från alla tider, och därför säger det sällan något om åldern. Lutningen ger mer: medeltidens kyrkor och nordiska trähus har ofta mycket branta tak, medan 1800-talets Karl Johan-hus och 1950-talets villor har låga.

Ett valmat tak lutar åt alla fyra sidor. De trekantiga ytorna över kortsidorna kallas valmar, och huset får inga gavlar. Om bara den översta delen av gaveln är avskuren kallas taket halvvalmat. Det valmade taket gav ett lugnare och mer påkostat intryck och blev vanligt på 1700-talets herrgårdar och prästgårdar, och sedan på nytt på villor från 1910- och 1920-talen, då arkitekterna gärna tog efter den svenska 1700-talsgården.

Säteritaket – det svenska taket

Säteritaket utvecklades i Sverige under 1600-talet och är en av få takformer som kan kallas svensk. Taket är brutet i två delar, oftast valmade, och mellan dem sitter en låg, lodrät vägg, ett fris, med små fönster som ger ljus åt vinden. Formen gör att huset ser högre och ståtligare ut. Namnet kommer från säteri, en adlig gård med skattefrihet, och taket var länge ett tecken på adelns status.

Det mest kända exemplet är Riddarhuset i Stockholm, adelns samlingshus, byggt 1641–1674. Under stormaktstiden fick många herrgårdar runt Mälaren samma tak, och under 1700-talet och senare spreds det till prästgårdar, rådhus och bondgårdar. Säteritak finns därför i dag också på ganska enkla hus i Mälardalen. Ser du ett hus med säteritak är det antingen från 1600- eller 1700-talet eller, ganska ofta, en senare byggnad som medvetet anknyter till den äldre svenska traditionen.

Mansardtaket – från Paris till stenstaden

Mansardtaket har fått sitt namn efter den franske arkitekten François Mansart (1598–1666), som gjorde det populärt, även om formen var känd tidigare. Det branta nedre fallet kan ha takkupor med fönster, och då rymmer vinden nästan en hel våning. På franska betyder ordet mansarde också ett vindsrum. Hans släkting Jules Hardouin-Mansart blev Ludvig XIV:s förste arkitekt och ritade bland annat Invalidkyrkan i Paris.

I Paris blev mansardtaket stadens kännetecken när hela kvarter byggdes om under Napoleon III på 1850- och 1860-talen: fem eller sex våningar sten under ett mansardtak av zink med rader av takkupor. Till Sverige kom formen under 1700-talet och användes på herrgårdar och stadshus. Den återkom i 1800-talets nyrenässans och nybarock, på stenstadens hyreshus och på offentliga byggnader, och kring 1910 på villor och radhus, då arkitekterna sökte sig tillbaka till de svenska 1700-talsgårdarna. Ett mansardtak på en villa betyder alltså inte att huset är gammalt; titta på resten av huset för att avgöra om det är från 1700-talet eller ett senare lån.

Pulpettak och platt tak

Pulpettaket har bara ett fall, som en pulpet. Det är det naturliga taket på uthus, skjul och tillbyggnader som lutar sig mot ett större hus, och i modern arkitektur används det för att få in ljus på den höga sidan och för att ge byggnader en skarp, enkel profil.

Det platta taket var funktionalismens tecken. Le Corbusier räknade takträdgården till sina fem punkter för en ny arkitektur, och Villa Savoye utanför Paris har en sådan. I Sverige slog det platta taket igenom med Stockholmsutställningen 1930. I det nordiska klimatet visade det sig svårt att hålla platta tak täta, och många funkishus har senare fått ett lågt sadeltak ovanpå. I dag läggs ofta gröna tak av sedumväxter på platta och flacka tak för att fördröja regnvatten.

Taktäckningen är också en ledtråd

Takets material hänger nära ihop med lutningen. Torvtak på näver var vanligt på landsbygden under lång tid, och kyrkor och fina hus fick tak av tjärade träspån, som fortfarande lyser bruna på många kyrktak och klockstaplar. Tegelpannor kräver en viss lutning och blev vanliga i städerna och i södra Sverige. Plåt kan läggas flackare: koppar ärgar med tiden grön och ger många stadssiluetter sin färg, medan svartmålad eller röd järnplåt blev vanlig under 1800-talet.

Alla sex takformerna finns ritade i avsnittet om tak i grunderna och nedanför. Takets plats i helheten förklaras i guiderna om fasadens delar och vilken stil ett hus har, och orden finns i ordlistan.

Så skiljer du takformerna åt

Gavlar i båda ändarna: sadeltak
Takfall åt alla fyra håll: valmat tak
Lodrätt fris med små fönster mellan två takfall: säteritak
Brant nedre fall, ofta med takkupor, och flackt övre: mansardtak
Ett enda fall: pulpettak
Inget synligt takfall alls: platt tak, nästan alltid efter 1930

Övning

Vad skiljer ett säteritak från ett mansardtak?

Säteritaket har bara ett takfall
Säteritaket har en låg, lodrät fris med små fönster mellan takfallen
Mansardtaket är alltid platt upptill