Fasadens delar: risalit, fronton, gesims och takkupa

En klassisk fasad läses nerifrån och upp, och delarnas namn följer den ordningen: sockeln närmast marken, rustiken i bottenvåningen, portalen kring huvudingången, våningsbanden mellan våningarna, fönsteromfattningarna kring fönstren, balkongen, risaliten som skjuter fram ur fasaden, gesimsen under taket, frontonen överst på risaliten och takkuporna i taket. Namnen kommer från antikens tempel och renässansens palats och används om stenhus från 1500-talet till 1900-talets början.

Fakta

Varför fasaden har namn på allt

En fasad är byggnadens ansikte mot gatan, och i den klassiska traditionen var den uppbyggd enligt regler som arkitekterna lärde sig från antikens tempel. Templets delar, med trappsockel, kolonner, bjälklag och gavel, översattes under renässansen till palatsets våningar: bottenvåningen blev en sockel, våningarna ovanför fick pilastrar eller kolonner, och taklisten blev en kraftig gesims. Därför har en hyresfastighet från 1890-talet i Stockholm samma ordförråd som ett palats i Rom. Templets egna delar finns på tempelritningen i grunderna.

Ritningen av en fasad nedanför har elva delar som du kan peka på, läsa om och testa dig på. Fotofliken visar samma delar på verkliga byggnader. Alla namn finns också i ordlistan.

Nerifrån: sockel, rustik och portal

Sockeln är fasadens fot, oftast av huggen sten som tål väta och stötar, och den sticker gärna ut en bit från muren. Ovanför den har bottenvåningen ofta rustik: murverk med grovt huggna stenar eller djupa fogar som ger ett tungt, stabilt intryck. Renässansens palats i Florens hade grov rustik i bottenvåningen och allt slätare sten uppåt. På Palazzo Rucellai är rustiken i stället platt och ristad, med pilastrar framför. I 1800-talets stenstad imiterades rustiken ofta i puts, med räfflor som ska se ut som fogar.

Portalen är huvudingången när den markeras som något mer än en dörr: med en båge, en omfattning av sten, kolonner eller skulptur. Den ligger nästan alltid i fasadens mittaxel och visar var byggnadens viktigaste rum finns.

Mitten: våningsband, fönster och risalit

Våningsbandet är en vågrät list eller rand som markerar gränsen mellan två våningar. Det delar fasaden i skikt och gör den lättare att läsa. Den viktigaste våningen, piano nobile, ligger oftast en trappa upp och har de högsta fönstren och de rikaste omfattningarna. Fönsteromfattningen är ramen runt fönstret, ofta med en liten fronton eller en rak list ovanför. På Palazzo Farnese i Rom växlar fönstren på piano nobile mellan trekantiga och rundade frontoner, ett mönster som har kopierats i hela Europa.

Risaliten är ett parti av fasaden som skjuter fram, oftast i mitten eller i hörnen. En mittrisalit bryter en lång front, markerar entrén och ger byggnaden ett centrum; hörnrisaliter ramar in den. Risaliten kröns ofta av en fronton och kan ha egna kolonner eller pilastrar. Balkongen, med räcke av sten eller smide, sitter gärna mitt på risaliten över portalen, där en furste eller en talare kunde visa sig.

Fönstren sitter i lodräta rader, axlar, och antikvarier och arkitekter beskriver ofta en fasad med hjälp av dem: en fasad om elva axlar med en mittrisalit om tre betyder elva fönster i bredd, varav de tre mittersta på ett framskjutande parti. Symmetrin kring mittaxeln är den klassiska fasadens grundregel, och det är ofta det första som bryts när en byggnad har byggts om.

Överst: gesims, fronton och tak

Gesimsen är en utskjutande list som leder bort regnvatten och avslutar fasaden uppåt. Den kraftigaste sitter vid takfoten och kallas takgesims; på Palazzo Farnese ritade Michelangelo en så stor gesims att den kröner hela den lugna fasaden. Frontonen är det triangelformade eller segmentformade gavelfältet ovanför en risalit, en portik eller ett fönster. Det inramade fältet inuti kallas tympanon och kan vara fyllt med skulptur, som på antikens tempel.

Ovanför gesimsen tar taket vid. Ett mansardtak med takkupor ger plats för en hel våning på vinden, och takkuporna, små utbyggnader med eget tak och fönster, sitter ofta i samma axlar som fönstren nedanför. Hur takformerna skiljer sig åt förklarar guiden om takformer.

Fasader att öva på

Tre byggnader i appen visar delarna tydligt. Palais Garnier i Paris, operan av Charles Garnier från 1875, har kolonnpar, förgyllning och skulptur i varje del. Nationalmuseum i Stockholm, ritat av Friedrich August Stüler och klart 1866, är nyrenässans med rundbågiga fönster och en tydlig indelning i våningar. Riksdagshuset på Helgeandsholmen har en halvrund fasad med kolonner mot Norrbro, rustik i bottenvåningen och tunga fönsteromfattningar.

Alla tre tillhör historicismen, som använde den klassiska fasaden mer generöst än någon tidigare epok; läs mer i guiden om historicism i arkitekturen. Funktionalismen gjorde sig av med nästan alla delarna. När Adolf Loos byggde sitt hus i Wien utan fönsteromfattningar väckte det skandal. Att kunna namnen gör det lättare att se både vad en fasad har och vad den saknar, och därmed att datera huset.

Läs fasaden i den här ordningen

Övning

Vad heter den del av fasaden som skjuter fram, ofta i mitten eller i hörnen?