Historicism i arkitekturen: när 1800-talet lånade stilar

Historicism är en arkitekturstil från ungefär 1830 till 1900 där byggnader utformas i äldre stilar som gotik, renässans, barock eller romansk stil. Man valde stil efter byggnadens uppgift och symbolvärde: gotik för kyrkor och parlament, renässans för museer och barock för operor.

Fakta

Varför lånade man stilar?

Under 1800-talet växte städerna, industrin skapade rikedomar och staten, kyrkan och borgarna behövde nya typer av byggnader: museer, parlament, banker, teatrar, stationer och bibliotek. Samtidigt var arkitekter osäkra på vilken stil som passade tiden. Lösningen blev att välja en äldre stil som gav byggnaden rätt betydelse. Därför är historicismen ofta kallad stilarnas århundrade.

Valet var meningsfullt. Gotiken förknippades med kristen tro och nationell historia, renässansen med bildning och handel, och barocken med makt och teater. Byggnaderna bar alltså berättelser. De ritades av utbildade arkitekter som kunde stilarna ur böcker och resor, och stilarna blev kunskap i stället för tradition. Läs om motsatsen i guiden om nyklassicism.

Nygotik: Westminster och St Pancras

När det gamla parlamentshuset brann 1834 byggdes Palace of Westminster i London upp av Charles Barry med Augustus Pugin som dekoratör, i nygotik. Klocktornet med Big Ben stod färdigt 1859. Valet av gotik skulle visa att den engelska demokratin hade medeltida rötter. George Gilbert Scott byggde i samma stil St Pancras-hotellet (1873), en järnvägsstation med spetsbågar och torn.

I Ungern byggdes parlamentshuset i Budapest i nygotisk stil 1885–1904, och i Bayern lät kung Ludvig II bygga det romantiska slottet Neuschwanstein. I Frankrike restaurerade Eugène Viollet-le-Duc medeltida byggnader som Notre-Dame och Carcassonne, ibland med friheter. Gotiken i originalet finns i guiden om att känna igen gotik. Wiens Ringstrasse, anlagd där stadsmuren stod, blev det mest berömda exemplet på hur en hel stadsdel fylldes med historiska stilar: ett nygotiskt rådhus, ett nyrenässansoperahus och ett parlament i grekisk stil.

Nyrenässans och nybarock

Museer och bibliotek valde ofta renässansen, som var förknippad med bildning. Friedrich August Stüler ritade Stockholms Nationalmuseum (1866) i nyrenässans efter italienska palats, och i Amsterdam byggde Pierre Cuypers Rijksmuseum (1885) i en blandning av gotik och renässans. I Köpenhamn ritade Martin Nyrop Rådhuset (1905) efter italienska torn.

Barocken passade för teatrar och operor. Charles Garnier ritade Opéran i Paris (1861–1875) med överdådiga trappor, speglar och förgyllning. Operan visar den nya borgarklassen som ville ha samma glans som adeln. I Sverige ligger Nordiska museet av Isak Gustaf Clason (1907) i en nyrenässans som blandar svenska medeltids- och 1500-talsdrag.

Kritik, järn och slutet

Historicismen kritiserades redan på sin egen tid för att vara en maskerad: bakom fasaden fanns moderna stålskelett och kontor. Crystal Palace i London (1851) av glas och järn visade en annan väg. William Morris och Arts and Crafts-rörelsen ville ersätta imitation med ärligt hantverk; se Arts and Crafts och designdelens historicism.

Mot slutet av 1800-talet ersattes historicismen av nationalromantik och jugend, som sökte nya former; se nationalromantik och jugend i arkitekturen. I Sverige restaurerade Helgo Zettervall domkyrkorna i Lund och Uppsala i historicistisk anda och ritade Lunds universitets huvudbyggnad. Riksdagshuset (1905) är en senare byggnad som blandar stilar. Epoken beskrivs under historicism och industrialismen.

Så känner du igen den

Övning

Vilken stil valdes ofta för 1800-talets parlamentsbyggnader, som Westminster?