Seiko Astron och kvartskrisen

Seiko Astron, som lanserades i Tokyo i december 1969, var det första kvartsuret i handeln. Det gick mycket exaktare än mekaniska ur och blev snabbt billigare. På 1970- och 1980-talen slog kvartsur ut stora delar av den schweiziska urindustrin, i det som kallas kvartskrisen.

Fakta

Jakten på noggrannhet

Urmakare har i århundraden försökt göra klockor noggrannare. Pendeln, som Huygens utnyttjade 1656, och sedan fjädern i balanshjulet gjorde klockor mer exakta, och sjökronometrar gjorde det möjligt att bestämma position till sjöss. Men ett mekaniskt armbandsur avviker ändå vanligen flera sekunder om dagen. Efter kriget ville man ha något bättre.

Lösningen var kvartskristallen. När en liten bit kvarts får ström svänger den med en mycket stabil frekvens, vanligen 32 768 gånger per sekund. Elektroniken delar ned svängningarna till en puls per sekund, och ett litet motorsteg flyttar visaren. Resultatet är en klocka som går mycket exakt utan fjäder och balanshjul. Skillnaden syns också på urtavlan: en kvartsklocka har en sekundvisare som hoppar en gång per sekund, medan ett mekaniskt ur har en visare som glider mjukt. Det är ett enkelt sätt att skilja de två teknikerna åt, även för den som aldrig öppnat en klocka.

Seiko Astron

Det japanska företaget Seiko, grundat 1881, lät utveckla det första kvartsuret för armled. Seiko Quartz-Astron 35SQ visades den 25 december 1969 i Tokyo. Det kostade 450 000 yen, ungefär lika mycket som en liten bil, och fanns i ett fodral av guld. Noggrannheten var ungefär fem sekunder per månad. Företaget som tillverkade Astron hade redan länge byggt mekaniska ur av hög kvalitet, och var tidtagare vid olympiska spelen i Tokyo 1964, där man använde kvartsbaserad tidtagning, vilket banade väg för Astron.

Klockan var i sig ett tekniskt under men också ett dyrt prestigeföremål, med bara cirka hundra exemplar i den första leveransen. Det som gjorde den historisk var att den visade att kvartsen kunde sitta på handleden. Konkurrensen kom snart: i Schweiz svarade ett konsortium 1970 med Beta 21, och i USA följde Hamiltons digitala Pulsar 1972.

Kvartskrisen

Kvartsurens värde låg i hur lätta de var att göra. Delarna blev snabbt billiga, och med integrerade kretsar sjönk priserna kraftigt. På 1970-talet fylldes marknaden av billiga japanska och amerikanska kvartsur, och schweiziska fabriker som tillverkade dyra mekaniska ur förlorade kunder snabbt.

Följderna var svåra. Antalet anställda i den schweiziska urindustrin föll från omkring 90 000 år 1970 till ungefär 30 000 i mitten av 1980-talet, och Schweiz förlorade sin ledande roll som världens största urtillverkare. Den perioden kallas kvartskrisen.

Svaret och arvet

Schweiz svarade på två sätt. Det ena var billig massproduktion, med Swatch 1983, en plastklocka med bara 51 delar. Det andra var att göra mekaniska ur till lyx: ett urverk som sågs som hantverk, inte bara tidmätning. Klassiska modeller som Cartier Tank och Omega Speedmaster fick ett nytt värde som kulturföremål.

Japan fortsatte i kvartsens riktning med enkla och prisvärda klockor, som Casio F-91W. Idag ligger de mekaniska urens och kvartsurens världar sida vid sida: ena är teknik som räknas, andra är objekt som berättar. Läs mer om efterkrigstidens teknikoptimism under efterkrigstiden och om rymdåldern.

Så känner du igen den

Övning

Vad var Seiko Astron 1969?