Vad är dekonstruktivism? Gehry, Hadid och Libeskind

Dekonstruktivism är en riktning inom arkitekturen som fick sitt namn efter en utställning på Museum of Modern Art i New York 1988. Byggnaderna bryter mot räta vinklar och symmetri med splittrade, lutande och till synes instabila former. Frank Gehry, Zaha Hadid, Daniel Libeskind och Rem Koolhaas hör till de mest kända namnen.

Fakta

Utställningen som gav namnet

1988 visade Museum of Modern Art i New York utställningen Deconstructivist Architecture, ordnad av Philip Johnson och Mark Wigley. Den samlade sju arkitekter: Frank Gehry, Daniel Libeskind, Rem Koolhaas, Peter Eisenman, Zaha Hadid, Coop Himmelb(l)au och Bernard Tschumi.

De arbetade på olika sätt och var ingen grupp, men deras projekt delade något: de bröt upp byggnadens slutna form i fragment, lät väggar luta och plan glida isär. Namnet var en sammanslagning av två förebilder, den ryska konstruktivismen från 1920-talet och den franska filosofen Jacques Derridas begrepp dekonstruktion.

Gehry och Bilbao

Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao, öppnat 1997, blev riktningens stora publikframgång. Byggnaden är en samling böljande, glänsande former klädda i tunna titanplåtar, som speglar himlen och floden. Gehrys kontor använde ett datorprogram från flygindustrin för att kunna beräkna och bygga de komplicerade formerna.

Museet förvandlade en nedgången industristad till ett turistmål, och uttrycket Bilbaoeffekten används sedan dess om städer som hoppas att en spektakulär byggnad ska locka besökare och investeringar. Det är omdiskuterat hur ofta effekten faktiskt går att upprepa.

Libeskind och Judiska museet

Daniel Libeskinds Judiska museet i Berlin, färdigt 1999 och öppnat för publik 2001, visar att den splittrade formen kan bära mening. Byggnaden har en blixtliknande, sicksackformad plan, och fasaden av zinkplåt är genomskuren av smala, sneda fönsterspringor som sår.

Inne i museet finns tomrum, voids, som går genom hela byggnaden och som besökaren inte kan gå in i, en bild av det som förstördes under Förintelsen. Här används dekonstruktivismens former inte som spektakel utan för att skapa känslor av förlust och desorientering.

Hadid och Koolhaas

Zaha Hadid började med skarpa, kantiga former, som i en brandstation för möbelföretaget Vitra från 1993, och utvecklade senare flytande, böljande byggnader som Heydar Aliyev-centret i Baku och MAXXI i Rom. Hon blev 2004 den första kvinnan att få Pritzkerpriset, arkitekturens mest prestigefyllda utmärkelse.

Rem Koolhaas och hans kontor OMA ritade CCTV:s huvudkontor i Peking, två lutande torn som möts i en överhängande vinkel högt upp. Formen utmanar uppfattningen om hur en skyskrapa ska se ut och har fått smeknamnet ”byxorna”.

Så känner du igen dekonstruktivism

Leta efter byggnader där få väggar är lodräta och få hörn räta. Former tycks kollidera eller glida isär, fasaden kan vara klädd i metall som speglar omgivningen, och fönstren sitter i oväntade vinklar. Byggnaden ska kännas i rörelse, nästan som om den inte är färdig.

Riktningen glider över i dagens parametriska arkitektur, där datorer används för att forma byggnader, och i samtida skulpturala landmärken. Läs mer om perioden på sidan om samtida arkitektur, och jämför med guiden om postmodern arkitektur.

Så känner du igen den

Övning

Var visades utställningen som gav dekonstruktivismen dess namn 1988?