Världens mest kända museibyggnader

Till de mest kända museibyggnaderna hör Altes Museum i Berlin och British Museum i London, 1800-talets tempel för konsten, Guggenheimmuseet i New York med sin spiralramp, Centre Pompidou i Paris med tekniken utanpå och Guggenheimmuseet i Bilbao, som gav namn åt Bilbaoeffekten. Hit hör också Kimbell Art Museum i Texas, känt för sitt ljus, och Tate Modern i London, ett kraftverk som blev museum. Här är de i den ordning de byggdes, och vad varje byggnad säger om sin tids syn på konsten.

Fakta

Templen för konsten: 1800-talet

Det offentliga konstmuseet är en ung byggnadstyp. Länge visades samlingar i palats, och först kring 1800 började man rita hus för att visa konst för allmänheten. Altes Museum i Berlin, ritat av Karl Friedrich Schinkel och färdigt 1830, är ett av de första. Mot Lustgarten löper en kolonnhall med arton joniska kolonner, och i mitten står en rotunda efter förebild från Pantheon. Byggnaden visade att museet var en institution för hela folket, lika värdig som ett tempel.

British Museum i London, ritat av Robert Smirke och byggt 1823–1852, har en sydfasad med 44 joniska kolonner. Det är en av den grekiska väckelsens största byggnader. Mitt i huset lade Norman Foster år 2000 ett glastak över den stora innergården, ett av de första mötena mellan gammal museiarkitektur och ny i den här listan.

Senare under 1800-talet hämtade museerna förebilder från renässansens palats och från medeltidens kyrkor. Nationalmuseum i Stockholm, ritat av tysken Friedrich August Stüler och klart 1866, är byggt i venetiansk och florentinsk nyrenässans, och salarna ordnades efter konstens historia. Här hänger bland annat Damen med slöjan. Rijksmuseum i Amsterdam, Pierre Cuypers huvudverk från 1885, är en katedral åt konsten i rött tegel, med en cykelväg rakt genom huset. Dess mest kända målning är Nattvakten.

Modernismen: vägen och ljuset

Efter andra världskriget började arkitekterna fråga hur konsten skulle upplevas, inte bara hur museet skulle se ut. Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum på Fifth Avenue i New York, som öppnade 1959, är en vit spiral av betong som vidgar sig uppåt. Besökarna tar hissen upp och går nerför en ramp i sex varv runt en ljusgård, och konsten hänger längs rampens svängda väggar. Konstnärer har klagat på lutningen, men byggnaden gjorde museet till ett landmärke.

Louisiana i Humlebæk norr om Köpenhamn, öppnat 1958 och ritat av Jørgen Bo och Vilhelm Wohlert, gör det motsatta. Glasgångar förbinder en gammal villa med låga, vitkalkade paviljonger i en park vid Öresund, och arkitekturen är så diskret att landskapet och konsten får huvudrollen.

Louis Kahns Kimbell Art Museum i Fort Worth, Texas, från 1972, består av långa valv av betong med en smal ljusspringa längs hjässan. Under springan hänger en reflektor av perforerad aluminium som sprider ett silvrigt dagsljus över målningarna. Det räknas som ett av 1900-talets vackraste rum att se konst i.

Museet som maskin och som skulptur

Centre Pompidou i Paris, ritat av Renzo Piano och Richard Rogers och öppnat 1977, lade allt som brukar gömmas på utsidan. Stålstommen, rören och rulltrappan sitter utanpå, färgkodade efter funktion, och inuti blir våningarna helt fria. Byggnaden blev ett manifest för high-tech-arkitekturen och ett kulturhus mer än ett tempel.

James Stirlings Neue Staatsgalerie i Stuttgart från 1984 svarade med postmodern lek: en klassisk rotunda utan tak, stenfasader med block som tycks ha fallit ur muren och knallfärgade räcken. Tio år senare kom Guggenheimmuseet i Bilbao, där Frank Gehry klädde ett konstmuseum vid floden i titanplåt i fria, böljande former som bara gick att rita och bygga med datorns hjälp. Det förvandlade bilden av en industristad och gav namn åt Bilbaoeffekten: tanken att en spektakulär byggnad kan lyfta en hel stad.

Daniel Libeskinds Judiska museet i Berlin från 1999 är en sicksackformad byggnad i zink, med fönster som skär genom fasaden och tomrum som inte kan beträdas. Byggnaden berättar redan innan den fyllts med föremål. Gehry, Libeskind och Zaha Hadid behandlas i guiden om dekonstruktivism.

Ombyggt och nytt efter 2000

Ett av de mest besökta konstmuseerna i världen var från början ett kolkraftverk. Tate Modern vid Themsen öppnade 2000 i Giles Gilbert Scotts tegelbyggnad, där Herzog & de Meuron behöll den väldiga Turbinhallen som ett inomhustorg för stora verk och lade en ljus låda av glas ovanpå. I Stockholm byggde Rafael Moneo samtidigt Moderna museet på Skeppsholmen, en rad låga paviljonger med pyramidformade lanterniner som ger konsten ett jämnt dagsljus ovanifrån.

Zaha Hadids MAXXI i Rom, klart 2010, är byggt av band av betong och glas som slingrar sig och korsar varandra, så att rummen flyter in i varandra. Moesgaard Museum utanför Aarhus, av Henning Larsen Architects 2014, har ett gräsklätt tak som lutar upp ur landskapet och används som pulkabacke. Louvre Abu Dhabi av Jean Nouvel, öppnat 2017, ligger som en stad av vita kuber under en väldig kupol av stjärnmönster som filtrerar solen.

Vad ska man titta efter?

Varje museibyggnad svarar på tre frågor. Hur kommer ljuset in? Uppifrån genom lanterniner och valv, som i Kimbell och Moderna museet, eller genom stora glasväggar mot ett landskap, som på Louisiana. Hur rör sig besökaren? I en fast följd av salar, som i 1800-talets museer, nerför en ramp, som i Guggenheim, eller fritt genom öppna rum. Och vad vill byggnaden säga till staden? Ett tempel säger att konsten är upphöjd, en maskin att den är öppen för alla, en skulptur att staden vill synas.

Alla byggnaderna finns på kartan nedanför. Konstverken i samlingarna, från Nattvakten i Amsterdam till Ateljéinteriör på Moderna museet, finns på kartan i konstdelen, och arkitekturen kring dem i guiden om 1900-talets viktigaste byggnader.

Titta efter

Övning

Vad kallas tanken att en spektakulär museibyggnad kan förvandla en hel stad?