1900-talets viktigaste byggnader

Till 1900-talets viktigaste byggnader räknas AEG:s turbinhall i Berlin från 1909, Bauhausbyggnaden i Dessau från 1926, Mies van der Rohes Barcelonapaviljong från 1929, Le Corbusiers Villa Savoye från 1931, Frank Lloyd Wrights Fallingwater från 1939, Seagram Building i New York från 1958, Sydneyoperan från 1973, Centre Pompidou från 1977 och Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao från 1997. De är inte nödvändigtvis de största eller vackraste, men var och en ändrade hur andra arkitekter byggde. I Sverige hör Asplunds stadsbibliotek och Stockholmsutställningen 1930 hit.

Fakta

Före första världskriget: de första stegen

AEG:s turbinhall i Berlin, ritad av Peter Behrens och färdig 1909, är en fabrik som ser ut som ett tempel för industrin. Stålbågarna och de väldiga glasytorna visar konstruktionen, och för första gången fick en industribyggnad samma omsorg som ett monument. På Behrens kontor arbetade under de åren både Walter Gropius, Ludwig Mies van der Rohe och Le Corbusier, de tre som skulle forma modernismen.

Samtidigt byggde Frank Lloyd Wright Robie House i Chicago, 1909–1910, ett präriehus som ligger lågt och långt med takfötter som skjuter ut flera meter. Rummen flyter in i varandra kring en öppen spis, ett av de tidigaste exemplen på den öppna planen. I Wien satte Adolf Loos 1911 upp Looshaus mitt emot kejsarens palats, med släta fasader utan ornament ovanför en bottenvåning i grön marmor. Loos hade i texten Ornament och brott hävdat att dekoren hörde till det förflutna.

1920-talet: manifesten

Efter kriget blev byggnaderna program. Gerrit Rietvelds Schröderhus i Utrecht från 1924 ser ut som en målning av Mondrian i tre dimensioner, med skjutväggar som gör övervåningen till ett enda rum. Walter Gropius Bauhausbyggnad i Dessau, 1925–1926, delar huset i delar efter funktion – undervisning, verkstäder, ateljébostäder – som möts i en asymmetrisk plan, och verkstadsflygeln har en glasvägg som hänger utanpå stommen. Skolan och dess idéer beskrivs i designguiden om Bauhaus.

Barcelonapaviljongen, Tysklands paviljong vid världsutställningen 1929, hade inget att visa utom sig själv. Ett platt tak vilar på åtta kromklädda stålpelare, och fristående väggar av onyx, marmor och glas styr besökarens väg. Den revs 1930 och byggdes upp igen 1986. Le Corbusiers Villa Savoye utanför Paris, 1928–1931, förverkligar hans fem punkter: pelare, takträdgård, fri plan, bandfönster och fri fasad. Arkitekterna beskrivs i guiderna om Mies van der Rohe och Le Corbusier.

I Stockholm var Gunnar Asplunds stadsbibliotek från 1928 en cylinder på en kub, nordisk klassicism skalad till ren geometri. Två år senare var Asplund chefsarkitekt för Stockholmsutställningen, där lätta paviljonger av glas och stål förde funktionalismen till Sverige på en sommar. Byggnaderna revs, men idéerna blev folkhemmets.

1930-talet: modernismen blir mänsklig

Alvar Aaltos sanatorium i Paimio i Finland, 1929–1933, är funktionalism där allt är ritat för de sjuka: rum med ljus och utsikt, tysta handfat, lampor som inte bländar den som ligger och en stol av böjt trä. Aaltos mjukare modernism behandlas i guiden om Alvar Aalto.

Frank Lloyd Wrights Fallingwater i Pennsylvania, 1936–1939, är ett sommarhus byggt över ett vattenfall. Terrasser av armerad betong kragar ut över bäcken från en kärna av natursten, och huset förenar modernismens horisontella plan med Wrights idé om en organisk arkitektur. Det har blivit 1900-talets mest kända villa. Wright beskrivs i guiden om Frank Lloyd Wright.

Efter kriget: betong, glas och nya former

Le Corbusiers Unité d'habitation i Marseille, 1947–1952, är ett bostadsblock för 1 600 personer, byggt som en vertikal stad med butiker på mitten och skola på taket. Den råa betongen på väldiga pelare gjorde huset till förebild för brutalismen. Några år senare visade samme arkitekt med kapellet i Ronchamp att modernismen också kunde vara skulpturell och fri.

Mies van der Rohes Seagram Building på Park Avenue i New York, 1954–1958, står tillbakadragen bakom ett öppet torg, med en fasad av bronsprofiler och brunt glas. Den blev förebild för kontorshöghuset i hela världen. Ett år senare öppnade Wrights Guggenheimmuseum på Fifth Avenue, en vit spiral som bröt mot allt omkring.

Sydneyoperan av Jørn Utzon, 1959–1973, visade att en byggnad kunde bli en hel stads symbol. Skalen är utskurna ur samma klot, och byggnaden blev världsarv 2007 som en av de yngsta på listan.

Brytningar: postmodernism, high-tech och datorn

Robert Venturis Vanna Venturi House i Philadelphia, 1962–1964, är ett litet hus åt arkitektens mor, med en delad gavel och en båge som bara är en list på fasaden. Det blev postmodernismens första ikon och ett svar på Mies ord om att mindre är mer. Centre Pompidou i Paris, 1971–1977, av Renzo Piano och Richard Rogers, lade stommen, rören och rulltrappan på utsidan och blev high-tech-arkitekturens genombrott.

Seklet slutade med Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao, 1993–1997, klätt i titanplåt i former som bara gick att rita och bygga med datorns hjälp. Det gav namn åt Bilbaoeffekten och öppnade för 2000-talets fria former, som guiden om dekonstruktivism beskriver.

Alla byggnaderna finns på kartan nedanför. Perioden beskrivs i historien under modernismen, och den svenska funktionalismen i guiden om funktionalism.

Varför de räknas

Övning

Vilken byggnad förverkligar Le Corbusiers fem punkter för en ny arkitektur?