Kända operahus och konserthus

Till världens mest kända operahus och konserthus hör Palais Garnier i Paris från 1875, med sin trappa för att se och synas, Sydneyoperan från 1973, med Jørn Utzons vita skal, Berliner Philharmonie från 1963, där publiken för första gången omgav orkestern, Operan i Oslo från 2008, med ett tak man kan gå på, och Elbphilharmonie i Hamburg från 2017. I Sverige är Ivar Tengboms Konserthus i Stockholm och Drottningholms slottsteater de mest kända. Salarnas form, från hästskon till vingården, berättar hur synen på musiken har förändrats.

Fakta

Hovets teatrar: hästskon och logerna

Operan föddes vid de europeiska hoven, och de första operahusen var hovteatrar. Salongen hade formen av en hästsko med flera rader loger, och logernas plats speglade rangordningen: fursten satt mitt emot scenen, och de andra ordnades efter hur nära honom de stod. Hästskon ger också god sikt och kort avstånd till scenen, och den formen levde kvar i operahus långt in på 1900-talet.

Cuvilliésteatern i München, ritad av François de Cuvilliés och byggd 1751–1753, är en juvelask i rött, guld och elfenben, och här uruppfördes Mozarts Idomeneo 1781. Under kriget monterades den snidade inredningen ner och räddades, och den sattes upp igen 1958 i en annan del av residenset.

Drottningholms slottsteater, ritad av Carl Fredrik Adelcrantz och byggd 1764–1766 åt drottning Lovisa Ulrika, är unik av ett annat skäl. Under scenen och ovanför den finns ett maskineri av rep, trummor och vinschar som byter kulisser på några sekunder och gör vågor, moln och åska. Teatern glömdes bort under 1800-talet och upptäcktes 1921 med kulisser och maskiner nästan orörda. Den spelar fortfarande opera varje sommar och ingår i världsarvet Drottningholm.

1800-talets opera: att se och synas

Under 1800-talet blev operan borgerskapets stora nöje, och operahuset stadens finaste byggnad. Palais Garnier i Paris byggdes 1861–1875 efter ritningar av den då okände Charles Garnier, som vann tävlingen. Han blandade renässans och barock till något han kallade Napoleon III-stil. Från fasaden leder en följd av rum mot salongen, och den stora trappan, i marmor i olika färger med balkonger runt om, är byggd för att publiken ska visa upp sig för varandra. Salongen har hästskoform och fick 1964 ett nytt tak målat av Marc Chagall.

Under den rika ytan bär en stomme av järn, och under huset finns en väldig behållare som håller grundvattnet på plats och gav upphov till myten om en sjö under operan, som Gaston Leroux använde i Fantomen på operan. I Stockholm märks samma tanke i Kungliga Operan, som Axel Anderberg ritade i nybarock och som invigdes 1898 med en praktfull foajé.

Konserthusen var länge enklare. Karl Friedrich Schinkels Schauspielhaus på Gendarmenmarkt i Berlin, byggt 1818–1821 som teater, återuppbyggdes efter kriget och öppnade 1984 som konserthus. I Barcelona byggde Lluís Domènech i Montaner 1905–1908 Palau de la Música Catalana åt en körförening: en stomme av stål gjorde det möjligt att ersätta väggarna med glas, och i taket hänger en kupol av glasmålningar som en sol.

Skokartongen och vingården

Många klassiska konsertsalar är rektangulära, smala och höga, och kallas därför skokartonger. Formen ger ljudet många reflexer från sidoväggarna och en fyllig klang. Konserthuset i Stockholm, ritat av Ivar Tengbom och invigt 1926, är en blå kub med tio höga, smala korintiska kolonner mot Hötorget och en av den nordiska klassicismens mest kända byggnader. Här delas Nobelprisen ut, och den mindre salen är målad av Isaac Grünewald. På trappan står sedan 1936 Carl Milles Orfeusbrunn.

Sex år senare stod Helsingborgs konserthus av Sven Markelius färdigt, ett av de första offentliga funktionalistiska husen i Sverige, vitt och slätt med en glasad foajé mot staden. Det visade att den nya arkitekturen passade också för kulturens hus.

Den stora förändringen kom med Hans Scharouns Berliner Philharmonie, byggd 1960–1963. Scharoun ville sätta musiken i centrum och placerade orkestern nära salens mitt, med publiken på terrasser runt om som sluttar som vingårdar. Ingen sitter långt från musikerna. Vingårdssalen blev förebild för konserthus i hela världen, och utvändigt blev huset ett tältliknande landskap av gula, veckade tak.

Landmärken vid vattnet

Sydneyoperan på en udde i Sydneys hamn är kanske världens mest kända byggnad från 1900-talets andra hälft. Den 38-årige dansken Jørn Utzon vann tävlingen 1957 med ett förslag som nästan bara bestod av skisser, och ingen visste hur skalen skulle byggas. Lösningen blev att skära ut alla skal ur samma klot, så att delarna kunde tillverkas i serie. Skalen är klädda med 1 056 006 glaserade plattor från Höganäs. Utzon lämnade bygget 1966 efter konflikter med delstatens regering, och interiörerna fullbordades av andra. Operan invigdes 1973 och blev världsarv 2007.

Operan i Oslo, ritad av Snøhetta och invigd 2008, reser sig ur fjorden som ett isflak av vit marmor, och taket sluttar så att alla kan gå upp på det. Salongen är en hästsko klädd i ek. Byggnaden blev ett offentligt rum för hela staden, inte bara för publiken, och fick EU:s arkitekturpris 2009.

Elbphilharmonie i Hamburg, av Herzog & de Meuron, står ovanpå ett gammalt kakaomagasin i tegel. Ovanför reser sig en glaskropp med vågformat tak, och mitt i ligger en vingårdssal vars väggar består av omkring 10 000 gipsplattor, var och en fräst med ett eget mönster för att sprida ljudet. Kostnaden steg till omkring tio gånger det beräknade, och huset invigdes först 2017.

Så ser du salens form

Titta på var publiken sitter i förhållande till scenen. Rader av loger i en hästsko tillhör operan och hovteatern; parkett och läktare i en lång, rektangulär sal hör till den klassiska konsertsalen; terrasser runt om scenen betyder en vingårdssal, efter Berlin 1963. Titta sedan på foajén: i Garniers opera är trappan huvudsaken, i Oslo foajén mot fjorden, i Hamburg torget mellan magasinet och glaset.

Alla husen finns på kartan nedanför. Utzons arkitektur och hans plattformar beskrivs på sidan om Jørn Utzon, och 1900-talets stora byggnader i guiden om 1900-talets viktigaste byggnader.

Titta efter

Övning

Vad var nytt med Berliner Philharmonie från 1963?