Arnolfiniporträttet: symboliken i spegeln, hunden och de dolda tecknen

Arnolfiniporträttet, även kallat Arnolfinis bröllop, är ett dubbelporträtt av Jan van Eyck från 1434 i National Gallery i London. Det visar ett par i ett rum i Brygge, och symboliken är rik: nästan varje föremål har tolkats som ett tecken – hunden som trohet, det enda brinnande ljuset som Guds närvaro och tofflorna som helig mark. Den konvexa spegeln visar två personer i dörren, och över den har van Eyck skrivit att han var här.

Fakta

Ett par i ett rum

Mannen i stor svart hatt och pälsbrämad mantel lyfter höger hand, som för att svära eller hälsa. Kvinnan i grön klänning lägger sin hand i hans. Rummet är ett rikt borgarhem i Brygge: en säng med röda förhängen, en orientalisk matta, en ljuskrona i mässing, ett fönster med apelsiner på bänken. Allt är målat med en skärpa som gör att man kan räkna pärlorna i radbandet på väggen.

Jan van Eyck var hovmålare hos hertigen av Burgund och den skickligaste oljemålaren i sin tid. Han uppfann inte oljemåleriet, som man länge trodde, men han förfinade det. Genom att lägga tunna, genomskinliga lager, lasyrer, ovanpå varandra kunde han återge ljus på metall, glas och tyg som ingen tidigare. Läs mer i guiden om fresk, tempera och olja.

Spegeln och signaturen

Mitt på bakväggen hänger en konvex spegel. I ramen sitter tio små medaljonger med scener ur Kristi lidande. I spegeln ser vi rummet bakifrån, paret sedda från ryggen och två personer i dörren – där betraktaren står. En av dem kan vara van Eyck själv.

Över spegeln står med snirkliga bokstäver Johannes de eyck fuit hic 1434, Jan van Eyck var här. Det är ovanligt formulerat. En konstnär skriver annars att han gjorde bilden, inte att han var där. Därför har texten tolkats som att målaren var vittne till något som hände i rummet. Spegeln blev en förebild för senare konstnärer; den spanska kungafamiljen ägde målningen när Velázquez målade Las Meninas med sin egen spegel. Se guiden Las Meninas förklarad.

Föremålen och vad de kan betyda

I ljuskronan brinner ett enda ljus mitt på dagen. Det har tolkats som Guds närvaro, eller som ett ljus vid ett löfte. Hunden i förgrunden, en liten griffon, brukar läsas som trohet, men den är också en dyr hund som visar parets välstånd. Tofflorna som står på golvet, ett par vid mannens fötter och ett vid sängen, har tolkats som att rummet är helig mark, efter Moses som tog av sig skorna vid den brinnande busken.

Apelsinerna på fönsterbänken var en dyr import från söder och kan stå för rikedom, men också för paradisets frukt och oskuld. På sängstolpen sitter en liten snidad figur som brukar identifieras som den heliga Margareta, skyddshelgon för födande kvinnor, och radbandet och borsten på väggen kan stå för fromhet och hemmets dygder. Ingen av tolkningarna är säker. Läs mer om hur man läser sådana tecken i guiden om ikonografi och attribut.

Ett bröllop – eller inte?

Konsthistorikern Erwin Panofsky menade 1934 att målningen är ett slags vigselintyg, med van Eyck som vittne. Tolkningen blev mycket känd och gav bilden namnet Arnolfinis bröllop. Senare forskning har ifrågasatt den. Mannen ansågs länge vara Giovanni di Arrigo Arnolfini, men arkivfynd visar att denne gifte sig först 1447, sex år efter van Eycks död. I dag tror man oftast att det är hans kusin Giovanni di Nicolao Arnolfini.

Om det är han, kan kvinnan vara hans första hustru Costanza Trenta, som tycks ha dött före 1434. Då skulle bilden kunna vara ett minnesporträtt. Andra menar att den visar en trolovning eller helt enkelt ett förmöget par. En vanlig missuppfattning är att kvinnan är gravid. Hon håller upp sin vida klänning på det sätt som var modernt, och de flesta forskare menar att hon inte är det.

Detaljerna som visar van Eycks skicklighet

Gå nära och titta på ljuskronan. Varje arm av mässing har sina egna reflexer, och ljuset från fönstret glänser på den runda formen. I spegeln är rummet krökt som i en verklig konvex spegel, med fönstret, taket och sängen förvrängda åt rätt håll. Hundens päls är målad hårstrå för hårstrå, och träet i tofflorna och golvets plankor har ådring och slitage.

Undersökningar med infraröd teknik har visat att van Eyck ändrade flera detaljer under arbetet, bland annat i mannens hand och ansikte. Bilden är alltså inte en kopia av något han ritade upp en gång för alla, utan resultatet av ett arbete där han såg och justerade. Det är en del av förklaringen till att rummet känns så verkligt, nästan som om man kunde stiga in i det.

Bildens resa och att se den själv

Målningen hamnade tidigt hos Habsburgarna och kom till den spanska kungliga samlingen. Efter slaget vid Vitoria 1813 fördes den till Storbritannien av en brittisk officer, och National Gallery köpte den 1842. Den är bara 82 centimeter hög, och många blir förvånade över hur liten den är.

I schemabilden nedan kan du peka på ljuskronan, signaturen, spegeln, apelsinerna, hunden och tofflorna och se vad de betyder. Bilden är också det första exemplet i Se på konst. Läs om epoken i de nederländska primitiverna och gotiken, och jämför med Ambassadörerna i samma museum, ett porträtt full av föremål som målades hundra år senare; se guiden Ambassadörerna av Holbein.

Det här ska du titta efter

Övning

Vad står skrivet över spegeln i Arnolfiniporträttet?