Ambassadörerna av Holbein: dödskallen och symbolerna

Ambassadörerna är ett dubbelporträtt av Hans Holbein d.y. från 1533, i National Gallery i London. Det visar två franska diplomater mitt bland vetenskapliga instrument, böcker och en luta. Den utdragna formen på golvet är en dödskalle målad i anamorfos: sedd snett från höger blir den rätt. Den påminner om döden mitt bland all lärdom och rikedom.

Fakta

Två män i London 1533

Mannen till vänster i rosa satin och pälsfodrad kappa är Jean de Dinteville, Frankrikes sändebud vid Henrik VIII:s hov. På hans dolkslida står hans ålder, 29 år. Till höger står hans vän Georges de Selve, biskop av Lavaur, i lång mörk dräkt; armbågen vilar på en bok där åldern 25 står. Selve var själv diplomat och besökte London samma vår.

Året var dramatiskt. Henrik VIII bröt med påven för att kunna gifta sig med Anne Boleyn, som kröntes i juni 1533, och Dinteville skulle bevaka Frankrikes intressen mitt i krisen. I Tyskland splittrade reformationen kyrkan. Hans Holbein, född i Augsburg och verksam i Basel, hade återvänt till London 1532 efter en tidigare vistelse där, och blev senare Henrik VIII:s hovmålare.

Hyllan: himmel och jord

Mellan männen står ett möbelstycke i två våningar. På den övre hyllan, på en orientalisk matta, står en himmelsglob, flera solur och ett instrument för att mäta himlakropparnas läge. Det är redskap för att förstå himlen och tiden. Ett av soluren har tolkats som att det visar ett datum i april 1533, och en del forskare har kopplat det till långfredagen samma år; tolkningen är omdiskuterad.

Den nedre hyllan handlar om jorden. Där ligger en jordglob där Dintevilles slott Polisy är utmärkt, en räknebok för köpmän uppslagen vid ett kapitel om division och en luta med en brusten sträng. Bredvid ligger en uppslagen psalmbok med Luthers översättningar av två psalmer och ett fodral med flöjter. Den brustna strängen har tolkats som en bild av oenighet, kanske i kyrkan; att psalmboken är luthersk, medan Selve var katolsk biskop, stärker läsningen.

Dödskallen på golvet

Rakt framför männen svävar en lång, ljus form snett över mosaikgolvet. Ser man den rakt framifrån går den inte att tyda. Ställer man sig nära bildens högra kant och tittar snett längs ytan dras formen ihop till en dödskalle. Tekniken kallas anamorfos och var ett sätt för konstnärer att visa sin behärskning av perspektivet.

Dödskallen är ett memento mori, en påminnelse om döden. Allt det männen har – rang, lärdom, musik, rikedom – kan inte rädda dem. Därmed hör bilden ihop med vanitasbilderna; se guiden om stilleben och vanitas och temat döden. Det har föreslagits att dödskallen också är en ordlek med konstnärens namn: hohl Bein betyder ihåligt ben på tyska. I appens schemabild kan du räta ut dödskallen med en knapp.

Krucifixet och golvet

Högst upp i vänstra hörnet skymtar ett litet krucifix bakom den gröna ridån. Det är lätt att missa, men det står mot dödskallen nere i bilden: döden finns överallt, men hoppet om uppståndelse finns där också, halvt dolt.

Mosaikgolvet efterliknar det så kallade kosmatiska golvet framför högaltaret i Westminster Abbey, där Anne Boleyn kröntes samma sommar. Ordenstecknet på Dintevilles bröst är den franska Mikaelsorden, ett tecken på kungens gunst. Varje föremål kan läsas, och många forskare har gjort det på olika sätt. Säkert är att bilden är ett porträtt av två bildade män och samtidigt en bild av en splittrad tid.

Hur anamorfosen fungerar

En anamorfos är en bild som har ritats i ett mycket snett perspektiv. Konstnären föreställer sig att bilden projiceras på en yta som ligger nästan parallellt med blicken, så att den dras ut i längd. Bara från en enda punkt, där ögat ligger lika snett, blir proportionerna rätt igen. Leonardo da Vinci gjorde tidiga skisser i tekniken, och under 1500-talet blev anamorfoser ett populärt prov på konstnärers lärdom i perspektiv.

Holbein lade dödskallen tvärs över en bild som i övrigt är målad i ett vanligt, rakt perspektiv. Därför kan betraktaren aldrig se både de två männen och dödskallen rätt på samma gång. När man står framför porträttet syns livet; när man går förbi och ser tillbaka från sidan, syns döden. Det är en av konsthistoriens mest genomtänkta bilder om att se: perspektivet själv bär budskapet. Läs mer om perspektivets regler i guiden om centralperspektiv.

Att se den själv

Ambassadörerna är nästan kvadratisk och drygt två meter hög, och personerna är i naturlig storlek. I National Gallery kan man gå längs väggen och se dödskallen träda fram. Tekniken är oljemåleri på ek, med en noggrannhet i tyg, päls och metall som Holbein lärt av de nederländska mästarna; jämför med Arnolfinis bröllop, som hänger i samma museum.

I schemabilden nedan kan du peka på personerna och föremålen. Bilden finns också i Se på konst, och på verkets sida. Symbolerna förklaras i guiden om ikonografi och attribut, och tiden under Tudortiden i den brittiska konsthistorien och Dürertiden i den tyska.

Det här ska du titta efter

Övning

Hur ser man dödskallen i Ambassadörerna som den egentligen ser ut?