Fresk, tempera och olja – skillnaden mellan måleriteknikerna

Fresk målas med pigment uppslammade i vatten direkt i våt kalkputs, tempera med pigment bundna i äggula, oftast på träpannå, och oljemåleri med pigment i linolja. Teknikerna avlöste delvis varandra: fresk och tempera dominerade under medeltiden och tidig renässans, oljan tog över från 1400- och 1500-talen.

Fakta

Fresken: målad i väggen

Ordet fresk kommer av italienskans fresco, färsk. I äkta fresk, buon fresco, lägger målaren ett tunt lager våt kalkputs och målar direkt i det med pigment blandade i vatten. När putsen torkar binds färgen kemiskt i väggen. Det gör fresken mycket hållbar, men den kräver snabbhet: bara så mycket putsas som hinner målas samma dag, en giornata, och skarvarna kan ibland ses.

Giotto målade freskerna i Scrovegnikapellet i Padua i början av 1300-talet, med bland annat Klagan över den döde Kristus. Michelangelo målade Sixtinska kapellets tak i fresk 1508–1512, med Adams skapelse i mitten. Målning på torr puts, fresco secco, är enklare men flagnar lättare.

Leonardos misslyckade experiment

Nattvarden i Milano ser ut som en fresk men är det inte. Leonardo da Vinci ville arbeta långsamt, ändra och bygga upp mjuka övergångar, vilket äkta fresk inte tillåter. Han målade därför med tempera och olja på torr puts.

Färgen fäste dåligt, och redan några årtionden efter att målningen blivit färdig i slutet av 1490-talet började den flagna. Den har restaurerats många gånger. Exemplet visar varför tekniken spelar roll: den avgör inte bara hur en bild ser ut utan också hur länge den överlever.

Temperan: ägg och guld

I temperamåleri binds pigmenten med äggula, ibland utspädd med vatten. Färgen torkar snabbt och kan inte blandas mjukt på ytan, så målaren bygger upp formerna med tunna lager och fina, parallella penseldrag, så kallad skraffering. Ytan blir matt, klar och mycket hållbar.

Under medeltiden och den tidiga renässansen målades altartavlor i tempera på träpannåer som först grundades med krita och lim. Bakgrunder och glorior lades ofta med bladguld. Duccio och Cimabue målade så, och Botticellis Venus födelse är tempera, ovanligt nog på duk.

Oljan: djup och lyster

Oljefärg, med pigment bundna i linolja, torkar långsamt. Det gör det möjligt att blanda färger direkt på ytan, att arbeta om och att lägga tunna, genomskinliga lager, laseringar, ovanpå varandra så att ljuset tycks komma inifrån bilden. Jan van Eyck uppfann inte oljemåleriet, men han förfinade det i Flandern på 1430-talet, som i Arnolfinis bröllop från 1434.

Tekniken spreds till Italien, där målarna i Venedig, som Tizian, började måla på duk i stället för trä. Duken var lättare och kunde göras mycket stor. Senare lade Rembrandt färgen tjockt, så kallad impasto, och på 1800-talet gjorde tubfärgen det möjligt att måla olja utomhus.

Så skiljer du dem åt i praktiken

Sitter bilden direkt på en vägg eller i ett tak, och är ytan matt och lite kalkig, är det sannolikt fresk. Är det en tavla på trä från medeltiden eller tidigt 1400-tal, med klara, platta färger, fina streck i skuggorna och guld i bakgrunden, är det troligen tempera.

Har bilden djupa, mättade färger, mjuka övergångar, glansiga mörka partier och ett nät av fina sprickor, krakelyr, är det sannolikt olja. Ofta anger museets skylt tekniken, och fler exempel finns i avsnittet Se på konst: tekniker.

Så skiljer du teknikerna åt

Övning

Varför har Leonardos Nattvarden skadats så svårt?