Düsseldorfskolan och de svenska målarna

Düsseldorfskolan kallas det måleri som lärdes ut vid konstakademien i Düsseldorf vid 1800-talets mitt: noggrann teckning, berättande kompositioner och en slät, detaljrik yta. Många svenska konstnärer studerade där, bland dem Marcus Larson, Kilian Zoll, Amalia Lindegren och Gustaf Cederström, och perioden ca 1850–1880 i svensk konst kallas ofta Düsseldorftiden. Dess folklivsbilder och historiemålningar formade generationers bild av Sverige.

Fakta

Varför Düsseldorf?

Konstakademien i Düsseldorf var vid 1800-talets mitt en av Europas mest populära konstskolor. Under Wilhelm von Schadows ledning hade den utvecklat en grundlig och praktisk undervisning, där man lärde sig teckna noggrant, komponera berättande scener och måla med en slät, detaljerad yta. Landskapsmålaren Andreas Achenbach blev en förebild för hur naturen kunde göras dramatisk, med stormar, vattenfall och mörka himlar.

För skandinaver var staden särskilt lockande. Norrmännen Adolph Tidemand och Hans Gude, som tillsammans målade Brudefærden i Hardanger 1848, hade visat att nordiskt folkliv och nordisk natur kunde bli stor konst. Konstakademien i Stockholm ansågs gammaldags, Düsseldorf låg närmare och var billigare än Paris, och det fanns redan en nordisk koloni. Konstnärsklubben Malkasten, grundad 1848, blev en mötesplats för svenskar, norrmän och tyskar. Influenserna nådde ända till Amerika: Emanuel Leutzes Washington korsar Delaware målades i Düsseldorf 1851.

Hur man målade i Düsseldorf

En stor målning tog ofta månader. Först gjordes små idéskisser och en färgskiss i olja, sedan ett stort antal studier av figurer, händer, ansikten och draperier efter modell. Kompositionen fördes över till den stora duken med hjälp av ett rutnät, och bilden byggdes upp i lager: en undermålning i bruna och grå toner, sedan färgerna och till sist tunna, genomskinliga lasyrer som gav djup och lyster.

Den släta ytan, där penseldragen knappt syns, var ett tecken på skicklighet. Det var just den som nästa generation vände sig mot. Friluftsmålarna på 1880-talet ville att penseldraget skulle synas och att bilden skulle bära spår av arbetet. Många av de unga studerade dessutom inte vid själva akademien utan privat i etablerade målares ateljéer, där de såg hur en målning växte fram från skiss till färdig duk.

Landskapet som drama: Marcus Larson

Marcus Larson, född 1825, studerade i Düsseldorf i början av 1850-talet och blev den mest dramatiske av de svenska landskapsmålarna. Han målade forsar, stormigt hav, skeppsbränder och månsken med starka kontraster: en mörk förgrund mot ett ljust parti längre in, glödande eld mot svarta moln. Vattenfall i Småland från 1856, på Nationalmuseum, gör ett svenskt landskap till ett skådespel. Han dog i London 1864, bara 38 år gammal.

Larson visar att Düsseldorfmåleriet inte bara var torrt och detaljerat. Det rymde också en vild, romantisk sida; jämför med guiden om romantik och realism.

Folklivet: Zoll, Nordenberg och Lindegren

Folklivsmåleriet skildrade bröllop, marknader, kyrkfärder och hemmet en söndagskväll. Kilian Zoll från Skåne tog intryck av Tidemands bilder och målade halländska och dalska bönder i festdräkt, och Bengt Nordenberg skildrade bondelivet i Blekinge och Skåne och blev kvar i Düsseldorf resten av livet. Bönderna i bilderna är rena, glada och prydligt klädda. Det var stadsbornas idealbild av en landsbygd som just då började förändras.

Amalia Lindegren studerade i Paris och Düsseldorf och blev en av tidens mest uppskattade genremålare. Hennes Söndagsafton i en dalstuga från 1860, på Nationalmuseum, visar flera generationer samlade i en stuga. Hon valdes in i Konstakademien 1856 och försörjde sig på sin konst, och 1864 öppnade akademien en avdelning för kvinnliga elever.

Historiemåleriet: Karl XII:s likfärd

Historiemåleriet räknades som den högsta konstarten. Gustaf Cederström hade varit officer innan han studerade i Düsseldorf och sedan i Paris. Hans Karl XII:s likfärd visar karolinska soldater som bär kungens bår över snötäckta fjäll efter hans död vid Fredriksten 1718. Han målade den två gånger: den första versionen från 1878 finns på Göteborgs konstmuseum, den andra från 1884 på Nationalmuseum. Bilden visar inte en seger utan slutet på en epok, och den blev en av de mest reproducerade i Sverige.

Alla periodens stora namn hade inte studerat i Düsseldorf. Georg von Rosen utbildade sig i Antwerpen och målade Erik XIV, Karin Månsdotter och Göran Persson 1871, Mårten Eskil Winge studerade i Paris och Italien och målade Tors strid med jättarna 1872, och August Malmström målade Dansande älvor 1866, älvor som svävar i dimman över en äng. Ordet Düsseldorftiden används därför om hela den svenska konsten i perioden, inte bara om dem som var i staden.

Upproret och eftermälet

Mot slutet av 1850-talet började unga konstnärer söka sig till München och allt oftare till Paris. För nästa generation blev Düsseldorf ett skällsord för det släta, sentimentala och övertydliga. Landskapsmålaren Edvard Bergh hade studerat i Düsseldorf och blivit professor vid Konstakademien, och hans son Richard Bergh blev en av ledarna för upproret mot just den tradition fadern stod för; läs mer i guiden om Opponenterna och Konstnärsförbundet.

Ändå levde Düsseldorftidens bilder vidare. Nationalmuseum invigdes 1866, och genom grafiska blad, skolplanscher och illustrerade tidningar nådde målningarna hem över hela landet. Konsthistoriker har på senare år intresserat sig på nytt för skolan, och dess bästa verk håller hög kvalitet. Hela berättelsen finns i appens epok Düsseldorftiden och akademismen. Titta efter den släta ytan, de noggrant återgivna dräkterna och ljuset som riktas mot bildens viktigaste figur, som på en teaterscen.

Så känner du igen den

Övning

Vilken målning av Gustaf Cederström hör till Düsseldorftidens mest kända?