Skillnaden mellan romantik och realism i konsten

Skillnaden mellan romantik och realism i konsten ligger i blicken. Romantiken (ca 1800–1850) målar känslor, drömmar, historia och naturens storhet. Realismen (ca 1850–1870) vänder sig bort från det upphöjda och visar samtiden som den är: vanliga människor, arbete och vardag, i stort format och utan försköning.

Fakta

Två svar på en ny tid

Både romantiken och realismen är barn av revolutionerna. Romantiken växte fram kring år 1800, som en reaktion mot upplysningens förnuft och nyklassicismens kyliga ideal. Konstnärerna sökte det som inte kunde mätas: känslan, fantasin, det nationella och naturen som något större än människan. Det sublima, den blandning av skräck och förundran man känner inför ett stormande hav eller en avgrund, blev ett nyckelord.

Realismen kom en generation senare, efter revolutionerna 1848. Industrin växte, städerna fylldes av arbetare och fotografiet hade just uppfunnits. Nu ville en grupp målare inte längre fly till historien eller drömmen. De ville visa sin egen tid, med de människor som historiemåleriet hade glömt. Där romantiken frågar hur världen känns, frågar realismen hur den faktiskt ser ut.

Romantiken: känsla, natur och drama

Caspar David Friedrichs Vandraren över dimhavet från omkring 1818 är romantikens mest kända bild. En man står med ryggen mot oss på en klippa och ser ut över ett hav av dimma. Vi ser inte hans ansikte, så vi ställer oss i hans ställe. Naturen är inte en kuliss utan en spegel för själen.

I Frankrike blev romantiken mer dramatisk. Eugène Delacroix målade Friheten på barrikaderna efter julirevolutionen 1830, med en kvinnogestalt som leder folket över de stupade. Färgen är het, kompositionen en stigande pyramid av kroppar och rök. Théodore Géricault gjorde ett samtida skeppsbrott till en väldig tragedi, och i England fick J.M.W. Turner ljus och dimma att lösa upp formerna i Det stridande Temeraire. Goyas Den tredje maj 1808 visar kriget som skräck, inte hjältedåd.

Gemensamt är intensiteten: rörelse, starka färger eller en laddad stillhet, och ämnen som är större än vardagen.

Realismen: vardagen i stort format

Gustave Courbet är realismens namn. Begravningen i Ornans, målad 1849–1850, visar en begravning i hans hemby med fler än fyrtio invånare i naturlig storlek. Ingen hjälte, inget mirakel, ingen tydlig berättelse – bara en vanlig händelse målad i ett format som tidigare var förbehållet historien och religionen. Publiken i Paris upprördes just av det. När Courbets verk inte togs emot som han ville vid världsutställningen 1855 visade han dem i en egen paviljong med skylten Le Réalisme.

Jean-François Millet målade bönder på fälten med en tung värdighet, och Honoré Daumier tecknade och målade Paris arbetare, advokater och tågresenärer. Färgerna är dämpade och jordiga, ljuset jämnt, kompositionerna ofta platta och utan teatereffekter. Realisterna ville inte att bilden skulle vara vacker, utan sann.

Édouard Manet drog konsekvensen ett steg längre. Hans Olympia från 1863 är en naken kvinna som inte är en gudinna utan en kurtisan i samtidens Paris. Därifrån leder vägen till impressionismen; se guiden om impressionism.

Mellan dem: landskapet och Barbizon

Gränsen mellan rörelserna går tydligast att se i landskapsmåleriet. John Constable var samtida med Turner men målade sitt Suffolk med en närmast vetenskaplig blick: moln, väder och arbete på åkrarna, studerat utomhus i oljeskisser. Ämnet är romantikens kärlek till naturen, men sättet att se pekar mot realismen.

I Frankrike samlades en grupp landskapsmålare från 1830-talet i byn Barbizon vid skogen i Fontainebleau. De ville måla den franska naturen som den var, utan antika ruiner och idealiserade träd. Millet flyttade dit 1849, och Camille Corot arbetade i samma trakter. Barbizonmålarna är en bro mellan romantikens känsla för naturen och realismens krav på sanning, och de banade väg för impressionisternas måleri i det fria.

Kritiken följde samma linje. Poeten Charles Baudelaire försvarade Delacroix som den moderna romantikens mästare, medan författaren Champfleury blev realismens talesman och gav 1857 ut en bok med titeln Le Réalisme.

Sverige: realistisk teknik, romantiska motiv

I Sverige är gränsen mer flytande än i Frankrike. Från 1850-talet studerade många svenska konstnärer i Düsseldorf, där akademin lärde ut ett exakt, detaljrikt måleri. Tekniken var realistisk, men motiven var ofta romantiska: folkliv, sagor och historiska ögonblick.

August Malmströms Dansande älvor från 1866 är en nordisk saga om väsen över en äng i månsken, målad med noggrann teknik. Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd visar ett nationellt ögonblick, kungens döda kropp som bärs över fjället, i en sträng, nästan dokumentär stil; versionen i Nationalmuseum är från 1884. Läs mer om perioden under Düsseldorftiden.

Så skiljer du dem åt

Fråga först vad bilden visar. Ett stormigt hav, ett slagfält, en ruin i månsken eller en ensam gestalt inför naturen pekar mot romantik. En bonde, en arbetare, en begravning eller ett café pekar mot realism. Fråga sedan hur det är målat. Romantiken har ofta stora kontraster, virvlande rörelse eller ett dramatiskt ljus. Realismen är lugnare och sakligare, med jordfärger och jämnt ljus.

Ett tredje test är tiden. Romantikerna valde gärna det förflutna eller det avlägsna – medeltiden, Orienten, sagan. Realisterna målade sin egen samtid. Lägg Friheten på barrikaderna bredvid Begravningen i Ornans i Jämför och se skillnaden: samma Paris, tjugo år isär, två helt olika sätt att se. Guiderna om romantiken och realismen fördjupar varje rörelse, och estetikkapitlet om romantiken beskriver idéerna bakom.

Så skiljer du dem åt

Övning

En målning visar två män som krossar sten vid en landsväg, i dämpade bruna färger och i naturlig storlek. Vilken rörelse hör den troligen till?