Skillnaden mellan nyklassicism och romantik

Skillnaden mellan nyklassicism och romantik är skillnaden mellan förnuft och känsla. Nyklassicismen (ca 1770–1800) söker antikens klarhet, med skarpa konturer, lugna kompositioner och en moral att lära av. Romantiken (ca 1800–1850) söker det oändliga och personliga, med färg, rörelse, natur och det sublima. De två överlappar i tid och reagerade delvis på varandra.

Fakta

Linje mot färg

Det snabbaste sättet att skilja stilarna åt är att se på konturerna. Nyklassicismens målare tecknar först och färglägger sedan. Varje figur är tydligt avgränsad, som en relief i marmor. Ytan är slät, penseldragen syns knappt och ljuset är klart. Romantikerna arbetar tvärtom: färgen bygger formen, penseldragen syns och konturerna löses upp i ljus, rök och skugga.

Motsättningen blev personlig i Paris. Jean-Auguste-Dominique Ingres, elev till David, försvarade linjen som konstens grund. Eugène Delacroix stod för färgen och rörelsen. Kritikerna ställde dem mot varandra i årtionden, och diskussionen fortsatte en äldre strid från 1600-talet mellan anhängare av Poussin och av Rubens.

Två målningar, två världar

Jacques-Louis Davids Horatiernas ed från 1784 är nyklassicismens nyckelverk. Tre bröder svär med utsträckta armar att strida för Rom, medan kvinnorna sjunker ihop i sorg till höger. Rummet är en enkel kuliss med tre valvbågar, figurerna står i ett grunt plan som på en antik relief, och allt är ordnat i grupper om tre. Budskapet är tydligt: plikten mot staten går före de privata känslorna.

Delacroix Friheten på barrikaderna från 1830 är byggd på motsatt sätt. Figurerna rör sig mot oss ur röken, kompositionen är en pyramid av kroppar och fanor, och färgen glöder i rött, vitt och blått. Här finns ingen antik förebild utan en händelse från samma sommar, julirevolutionen i Paris. Båda målningarna hänger på Louvren, och i appen kan du lägga dem bredvid varandra i Jämför.

Skulpturen visar samma skillnad. Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen sökte en sval, ren marmor, och Johan Tobias Sergels Faun från 1774 är en antik gestalt i vila, modellerad efter studier i Rom.

Idéerna bakom: det sköna och det sublima

Nyklassicismen fick sitt program av Johann Joachim Winckelmann, som 1755 beskrev den grekiska konstens kännetecken som ädel enfald och stilla storhet. Utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji gav konstnärerna förebilder, och upplysningens tro på förnuftet gav dem en uppgift: konsten skulle fostra medborgare. Läs mer i estetikens kapitel om upplysningen.

Romantiken hämtade ett annat begrepp ur samma århundrade. Edmund Burke skilde 1757 mellan det sköna, som är litet, slätt och behagligt, och det sublima, som är väldigt, mörkt och skrämmande. Immanuel Kant tog upp frågan i sin Kritik av omdömeskraften 1790; se kapitlet om Kant. Romantikerna sökte det sublima i stormar, berg, ruiner och i människans inre. Kapitlet om romantiken visar hur filosofer och poeter gav konstnären rollen som ett geni som skapar ur sig själv.

Mellanformer: Géricault och Goya

Två konstnärer visar hur nära stilarna kunde ligga. Théodore Géricault utbildades i den klassiska traditionen och ritade kroppar som ur antikens skulptur. Ändå valde han för sin stora målning Medusas flotte från 1819 en samtida skandal, ett franskt skeppsbrott där de överlevande drev i dagar på en flotte. Figurerna är byggda som nyklassiska akter, men ämnet, skräcken och den stigande diagonalen mot ett skepp vid horisonten är romantik.

Francisco de Goya var hovmålare i Madrid och började i en upplyst, klassisk anda. Med etsningarna Los Caprichos från 1799 och krigsbilderna, bland dem Den tredje maj 1808, gick han över till något helt annat: mörker, våld och mardröm, utan hjältar och utan tröst. Han brukar räknas som en av romantikens förgrundsgestalter, trots att han inte hörde till någon skola.

Överlappningen

Stilarna avlöser inte varandra med ett tydligt årtal. Redan 1781 målade Johann Heinrich Füssli sin Mardröm, en sovande kvinna med en demon på bröstet, mitt under nyklassicismens storhetstid. William Blake skapade sina visionära bilder samtidigt som Canova högg sina gudinnor. Omvänt behöll Ingres nyklassicismens linje långt in på 1800-talet.

Även nyklassicismen kunde vara känslomässig. Davids Marats död från 1793 är både sträng och djupt rörande. Och romantikerna kunde välja antika ämnen; skillnaden låg i hur de målades. Därför är det klokare att tala om två hållningar än om två perioder.

I Sverige och i arkitekturen

I Sverige motsvarar den gustavianska tiden nyklassicismen, med Sergel som den stora skulptören och ett hov som såg mot Paris och Rom. Efter 1809 kom romantiken, med intresse för fornnordisk historia, folkdiktning och svensk natur, bland annat i Carl Johan Fahlcrantz landskap.

Arkitekturen följer samma mönster. Nyklassicismen byggde tempelfronter, raka linjer och rena volymer, medan romantiken återupptäckte medeltiden och gotiken. Se guiden om nyklassicism i arkitekturen, och läs om varje stil för sig i guiderna om nyklassicism i konsten och romantiken.

Så skiljer du dem åt

Övning

En målning har skarpa konturer, en nästan osynlig penselföring och ett motiv ur Roms historia. Vilken stil är det troligen?