Halmstadgruppen: svensk surrealism och kubism

Halmstadgruppen var en konstnärsgrupp som bildades 1929 av sex unga män från trakten kring Halmstad: bröderna Erik och Axel Olson, Sven Jonson, Esaias Thorén, Waldemar Lorentzon och Stellan Mörner. De började med kubism och blev under 1930-talet Sveriges främsta surrealister, med öde stränder, svävande föremål och ett skarpt, kallt ljus. Gruppen höll ihop i över femtio år, och dess historia visas på Mjellby konstmuseum.

Fakta

Sex konstnärer från Halland

Halmstadgruppen bildades 1929, och de sex medlemmarna var alla unga och från samma trakt. Flera av dem hade studerat i Paris under 1920-talet. Erik Olson tog där intryck av kubismen och av Fernand Léger, och andra av gruppen studerade för André Lhote, som drev en populär målarskola för utlänningar. Tillsammans ville de föra in den internationella modernismen i svensk konst.

Att en hel modern konstnärsgrupp växte fram i en mellanstor stad i Halland, och inte i Stockholm, var ovanligt. Det gav gruppen en egen identitet. Halländska stränder, sanddyner och slätter kom att ligga bakom många av deras bilder, också när motiven blev drömlika.

Den kubistiska början

Under de första åren arbetade gruppen i en strikt, konstruktiv kubistisk stil. Landskap och stilleben byggdes upp av geometriska former, och färgerna var ofta begränsade och svala. Bilderna liknar mer Légers maskinmässiga kubism än Picassos och Braques tidiga sönderbrutna former. Läs mer om bakgrunden i guiden Vad är kubism?

Drömmen tar över

Under 1930-talet vände sig gruppen mot surrealismen. Inspirationen kom från Giorgio de Chirico, Salvador Dalí och René Magritte. Bilderna visar ofta öde stränder, föremål som svävar i luften eller står på fel plats och ett skarpt, kallt ljus som får allt att kännas overkligt. Dalís Minnets envishet och Magrittes Bildernas förräderi visar vilken sorts måleri de mötte.

Halmstadgruppens surrealism skilde sig ändå från den franska. De svenska målarna arbetade sällan med automatisk teckning eller slumpmetoder. I stället målade de noggrant och klart, med tydliga konturer och nästan klassiska kompositioner. Drömmen var inte vild och kaotisk utan stilla, kall och gåtfull, och den utspelade sig ofta i ett landskap som var lätt att känna igen. Esaias Thorén blev en av de mest poetiska, med märkliga föremål och gestalter i ödsliga rum. Mer om rörelsen finns i guiden Vad är surrealism?

Köpenhamn 1935 och mottagandet

Ett viktigt tillfälle var utställningen Kubisme–Surrealisme i Köpenhamn 1935, där Halmstadgruppen visades tillsammans med danska konstnärer som Vilhelm Bjerke-Petersen och Wilhelm Freddie. Utställningen visade att surrealismen hade fått fäste i Norden och att det fanns en egen nordisk variant, mer bunden till landskap och ljus. Samma år ställde gruppen ut surrealistiska verk i Sverige.

Mottagandet hemma var blandat. Många kritiker tyckte att surrealismen var obegriplig, och den moderna konsten hade fortfarande svårt att nå en bred publik. Gruppen fortsatte ändå att ställa ut tillsammans och kom efter hand att ses som en pionjär för den moderna konsten i Sverige.

En grupp i över femtio år

Det mest anmärkningsvärda med Halmstadgruppen är kanske att den höll ihop så länge, med samma sex medlemmar. Den upplöstes aldrig formellt, och de sex ställde ut tillsammans långt in i efterkrigstiden, fast var och en gick sin egen väg. Erik Olson vände sig mot religiösa och andliga motiv och gjorde kyrkokonst, Stellan Mörner blev scenograf, Sven Jonson målade kosmiska landskap och Thorén rörde sig mot ett friare, abstrakt måleri. Erik Olson dog 1986 och Thorén 1981.

Gruppens samlade historia finns på Mjellby konstmuseum utanför Halmstad, som är helt ägnat åt den och bevarar både konstverk, brev och dokument. I Halmstad står också Carl Milles skulptur Europa och tjuren på Stora torg.

Surrealismen i resten av Sverige

Halmstadgruppen var inte ensam länge. Under andra världskriget kom konstnärer som Endre Nemes och Peter Weiss som flyktingar till Sverige och förde med sig den centraleuropeiska modernismen. I Malmö bildades gruppen Minotaur 1943 och Imaginisterna 1946, med bland andra Max Walter Svanberg, vars fantastiska kvinnogestalter uppmärksammades av surrealisternas ledare André Breton. Samtidigt arbetade Göteborgskoloristerna med färgen på västkusten. Båda riktningarna beskrivs i appens epok 1930-talet: kolorister och surrealister.

Titta efter ljuset när du ser en målning från Halmstadgruppen. Skuggorna är ofta långa och skarpa, som i de Chiricos tomma torg, och himlen är klar. Leta sedan efter det som inte stämmer: ett föremål som svävar, en skala som är fel eller något som står där det inte hör hemma.

Så känner du igen den

Övning

Vilket år bildades Halmstadgruppen?