Skillnaden mellan dadaism och surrealism

Skillnaden mellan dadaism och surrealism är att dada var en protest och surrealismen ett program. Dada uppstod 1916 under första världskriget och ville riva konstens regler med slump, nonsens och readymades. Surrealismen grundades 1924 av André Breton och ville utforska det omedvetna, drömmen och begäret. Flera konstnärer gick från den ena till den andra.

Fakta

Protest mot program

Dada föddes på Cabaret Voltaire i Zürich i februari 1916. Det neutrala Schweiz var fullt av flyktingar från kriget, och en grupp konstnärer och poeter, bland dem Hugo Ball, Emmy Hennings, Tristan Tzara och Hans Arp, framförde ljuddikter, nonsens och provokationer. Om förnuftet hade lett till skyttegravarna, menade de, var förnuftet inget att lita på. Dada var mot allt, även mot sig självt, och vägrade bli en stil.

Surrealismen hade däremot en ledare, en teori och ett manifest. André Breton, som hade varit med i Paris-dada, skrev det första surrealistiska manifestet 1924. Han definierade surrealismen som en psykisk automatism, ett sätt att uttrycka tankens verkliga funktion utan förnuftets kontroll. Där dada ville riva, ville surrealismen bygga något nytt ur drömmen och det omedvetna, med Sigmund Freuds psykoanalys som inspiration.

Föremålet: readymade och drömobjekt

Dadas mest kända verk är Fontän från 1917, en urinoar av porslin som Marcel Duchamp signerade R. Mutt och skickade in till en utställning i New York, där den inte visades. Poängen var inte att urinoaren var vacker utan att konstnärens val gjorde den till konst. Readymaden ställer en fråga om konstens gränser; den är en tanke mer än en bild.

Surrealismens föremål är i stället laddade med begär och obehag. Meret Oppenheims kopp med fat och sked klädda i päls från 1936 gör ett vardagsting omöjligt att använda och samtidigt kroppsligt. Föremålet ska inte väcka en fråga om konst utan en känsla, som en dröm man inte kan skaka av sig.

Bilden: kollage och drömmåleri

Dadaisterna i Berlin arbetade med fotomontage. Hannah Höch klippte ut bilder ur tidningar och satte ihop dem till skarpa, politiska kommentarer om Weimarrepubliken, kvinnorollen och kriget. George Grosz tecknade samhällets profitörer med giftig udd. Formen är splittrad och bråkig, och slumpen fick gärna bestämma.

Surrealismens måleri är ofta mer noggrant än man tror. Salvador Dalí målade Minnets envishet 1931 med smältande klockor i ett landskap av stillhet, i en nästan fotografisk teknik. René Magritte skrev under en målad pipa att den inte är en pipa, i Bildernas förräderi. Den andra riktningen var automatisk: Joan Miró och Max Ernst lät slump och improvisation styra handen, och Ernst gnuggade fram strukturer ur trägolv och löv med frottage.

Personerna som bytte läger

Gränsen mellan rörelserna går genom samma människor. Max Ernst var dadaist i Köln och flyttade 1922 till Paris, där han blev en av surrealismens viktigaste målare. Man Ray var med i New York-dada tillsammans med Duchamp och blev sedan surrealisternas fotograf i Paris. Duchamp själv gick aldrig med i surrealismen men hjälpte till att utforma den stora surrealistutställningen i Paris 1938.

I appens nätverk kan du se hur konstnärerna hänger ihop: lärare, vänner och rivaler, och hur trådarna går från Zürich och Berlin till Paris. Svensken Viking Eggeling var med i Zürich-dada och gjorde abstrakt film. På 1930-talet tog svenska konstnärer som Erik Olson i Halmstadgruppen upp surrealismen; se trettiotalet.

Kvinnorna i rörelserna

Rörelsernas historia skrevs länge som männens, men kvinnorna fanns med från början. Emmy Hennings var med och grundade Cabaret Voltaire, och Sophie Taeuber-Arp dansade, vävde och gjorde abstrakta kompositioner i Zürich-dada. Hannah Höch var den enda kvinnan i den inre kretsen i Berlin och fick ofta kämpa för att bli tagen på allvar.

Surrealismen hyllade kvinnan som mus och dröm, men flera kvinnor blev egna, självständiga konstnärer i eller nära rörelsen: Meret Oppenheim, Leonora Carrington, Dorothea Tanning och Lee Miller. Frida Kahlo räknades av Breton till surrealisterna och ställde ut med dem, men hon avvisade själv etiketten och sade att hon målade sin egen verklighet, inte drömmar. Hennes Två Frida från 1939, med två självporträtt sida vid sida vars blottade hjärtan förbinds av ett blodkärl, visar hur nära surrealismen och det personliga kunde ligga.

Så skiljer du dem åt

Fråga vad verket vill. Vill det chocka, håna eller ifrågasätta konsten själv, ofta med humor och med vardagens material, är det sannolikt dada. Vill det öppna en dörr till drömmen, med gåtfulla bilder, sexuella undertoner och en stämning av obehag, är det surrealism. Dada är ofta grovt och snabbt gjort, surrealismen ofta omsorgsfullt målad.

Tiden hjälper också: ett verk från 1916–1922 är oftast dada, ett från efter 1924 oftast surrealism. Båda lämnade ett stort arv. Readymaden ledde till konceptkonst och popkonst, drömbilden till reklam, film och fotografi. Läs mer i guiderna om dadaism och surrealism, och i epokerna avantgardet och mellankrigstiden.

Så skiljer du dem åt

Övning

Ett verk från 1931 visar mjuka, smältande klockor i ett stilla landskap, noggrant målat. Vilken rörelse hör det till?