Dadaismen: konst som protest mot kriget och förnuftet

Dadaismen är en konströrelse och protest som föddes i Zürich 1916 mitt under första världskriget. Dadaisterna angrep de värderingar som hade lett till kriget och gjorde sig lustiga över konsten själv med nonsens, kollage, readymades och provokativa uppträdanden.

Fakta

Ett kabaréskratt i Zürich

Under första världskriget samlades flyktingar, desertörer och konstnärer i neutrala Schweiz. I februari 1916 öppnade Hugo Ball och Emmy Hennings Cabaret Voltaire i Zürich, ett värdshus där poeter och konstnärer läste ljuddikter, dansade i masker och spelade musik. Bland dem fanns Tristan Tzara, Hans Arp, Marcel Janco och Richard Huelsenbeck. Den svensk-födde konstnären Viking Eggeling anslöt sig till kretsen i Zürich 1918.

Hur ordet dada uppstod är oklart. Enligt en berättelse hittades det när någon stack en kniv i ett lexikon, och i franskan betyder det käpphäst. Enligt en annan är det bara två barnsliga stavelser. Själva oklarheten passar rörelsen, som ville sakna mening och som såg kriget som ett bevis på att det rationella samhället hade havererat.

Duchamp och readymade

I New York hade Marcel Duchamp redan före 1916 börjat ställa vanliga föremål i utställningsrum och kalla dem konst. Hans Fontän från 1917, en urinoar som han signerade R. Mutt och skickade in till en utställning, avvisades av arrangörerna och är numera ett av 1900-talets mest berömda konstverk. Idén med readymade var att det är konstnärens val och sammanhanget som gör något till konst, inte handens skicklighet.

Man Ray och Francis Picabia arbetade i samma anda i New York, bland annat med ironiska maskinbilder och fotografi utan kamera. Duchamp gav 1919 Mona Lisa mustasch och en sexuellt anspelande titel i ett lakoniskt skämt om konstens helgon.

Berlin, Hannover och politiken

I Berlin blev dada politisk. George Grosz, John Heartfield, Raoul Hausmann och Hannah Höch gjorde fotomontage av urklipp från tidningar för att håna militarismen, borgarklassen och Weimarrepubliken. Höch var den enda kvinnan i den berlinska gruppen och klippte ihop bilder av kvinnor, maskiner och politiker i verk som Med köksknivens snitt genom Weimars bukiga ölmage-epok. Första internationella dadamässan ordnades i Berlin 1920. Otto Dix målade i närliggande anda skoningslöst om krigets invalider.

I Hannover utvecklade Kurt Schwitters ett eget dada under namnet Merz, där han sammanfogade biljetter, tidningar och skräp till kollage och byggde ett helt rum, Merzbau. I Köln arbetade Max Ernst, som snart gick vidare mot surrealismen.

Slutet och arvet

Omkring 1922–1924 tog rörelsen slut, delvis av egen kraft, delvis när många av medlemmarna flyttade till Paris och förenades i surrealismen kring André Breton. Dadaisterna hade sagt att dada inte ville bli en stil, och rörelsen kallades ibland för anti-konst.

Arvet är stort. Idén att konsten är en fråga om begrepp snarare än hantverk leder rakt in i konceptkonsten, och popkonsten fortsatte att lägga vardagsföremål i konsten; se även Andy Warhol. René Magrittes Bildernas förräderi leker med liknande tankar om bild och ord. Dadaisternas tekniker som fotomontage och typografiska experiment präglar ännu grafisk formgivning, se typografin i designdelen, och rörelsens plats under mellankrigstiden står för hur konsten kunde svara på krig och kris. Läs också om futurismen och modernismen.

Så känner du igen den

Övning

Vad kallade Duchamp ett vanligt föremål som han förklarade vara konst?