Katanans delar: blad, tsuba och härdningslinje

En katana har två huvuddelar: klingan och fattningen. Klingans spets heter kissaki, eggen ha, ryggen mune och åsen längs sidan shinogi. Den ljusa härdningslinjen längs eggen heter hamon. Fattningen består av klingkragen habaki, parerplåten tsuba, fästet tsuka med prydnader som kallas menuki, knappen kashira och skidan saya med snöret sageo. Under fästet döljs tången, nakago, där smeden signerade sitt namn.

Fakta

Klingan uppifrån

Spetsen, kissaki, avgränsas av en tvärgående linje som heter yokote. Den är den svåraste delen att smida och polera, och kännare tittar först där. Längs klingans sida löper en ås, shinogi, och ytan mellan åsen och ryggen kallas shinogi-ji. Eggen, ha, är den hårda kanten som skär, medan ryggen, mune, är seg och böjer sig i stället för att brytas. Klingans båge kallas sori.

Mellan egg och ås syns härdningslinjen, hamon, som ett vitt, dimmigt band med en egen form: rak, vågig eller formad som kryddnejlikor. Den uppstår vid härdningen och är både teknik och konst. Linjen fortsätter in i spetsen, där den kallas boshi. Schemabilden nedan visar delarna; peka på dem för att se namnen.

Hur hamon uppstår

Japanska svärd smiddes av tamahagane, ett stål som framställdes av järnsand och kol i en lerugn. Smeden vek stålet många gånger för att jämna ut kolhalten och få bort slagg, och vikningen ger ett mönster i ytan som kallas hada, likt ådringen i trä. Ofta sattes ett hårdare stål runt en mjukare kärna.

Före härdningen täcktes klingan med lera, tunt vid eggen och tjockt på ryggen. När den glödande klingan kyldes i vatten svalnade eggen snabbt och blev mycket hård, medan ryggen svalnade långsammare och förblev seg. Skillnaden ger också klingan en del av dess båge. Gränsen mellan de två zonerna är hamon. I den syns små glittrande kristaller, nie, och ett mjukare dis, nioi, som kännare bedömer som penseldrag i en målning.

Fattningen: från habaki till kashira

Närmast klingan sitter habaki, en krage av koppar, silver eller guld som låser klingan i skidan och tar upp stöten vid ett hugg. Därefter kommer tsuba, parerplåten, som skyddar handen. Under Edotiden blev tsuban ett eget konsthantverk, ofta av järn med genombrutna mönster eller inlagt guld och silver, och i dag samlas de som små skulpturer.

Fästet, tsuka, är av trä klätt med rockskinn och lindat med silkesband i ett rutmönster som ger fast grepp. Under lindningen sitter menuki, små metallornament av drakar, blommor eller djur som fyller ut handflatan. Längst ut sitter knappen, kashira. Fästet hålls fast vid tången med en liten bambupinne, mekugi, så att klingan kan tas ut och undersökas. Hela fattningen kallas koshirae.

Skidan och det dolda

Skidan, saya, är av lätt magnoliaträ och lackerad, i svart eller i färg. På sidan sitter en liten knopp, kurikata, där snöret sageo fästs för att knyta skidan vid bältet. Ett svärd som förvaras utan att användas läggs ofta i en enkel skida av naturligt trä, shirasaya, så att klingan kan andas.

Den viktigaste delen för en historiker syns inte. Tången, nakago, sitter inne i fästet och får aldrig putsas. Där står smedens signatur, mei, ibland med år och ort, och tångens rostpatina och filmärken hjälper till att avgöra ålder och äkthet. Många av de berömdaste svärden är ändå osignerade eller har fått tången avkortad.

Masamune och svärdets historia

Böjda japanska svärd växte fram under Heiantiden. De äldsta, tachi, bars hängande med eggen nedåt. Under Kamakuratiden, samurajernas era, nådde smideskonsten sin höjdpunkt, och smeden Masamune, verksam i provinsen Sagami kring år 1300, räknas som Japans främste. Fudō Masamune, ett kort svärd med en gravyr av guden Fudō, är ett av mycket få som säkert tillskrivs honom; det har tillhört Tokugawasläkten och finns i dag i Nagoya.

Katanan i snäv mening, buren genom bältet med eggen uppåt så att den kunde dras och hugga i samma rörelse, blev vanlig under Muromachitiden. Under Edotiden bar samurajerna ett par, en lång katana och ett kortare svärd, wakizashi. Efter 1876 förbjöds det att bära svärd offentligt, och svärden blev konstföremål; se det moderna Japan.

Att titta på ett japanskt svärd

På ett museum ligger klingan ofta för sig, utan fattning, med ljuset riktat så att ytan syns. Gå nära och följ hamon från fästet upp till spetsen. Är linjen rak eller vågig? Ser du små glittrande punkter? Fortsätter den jämnt in i kissaki? Titta sedan på hada, mönstret i stålet, och på hur bågen fördelas längs klingan.

Fattningarna visas ofta i egna montrar, och där kan man följa hur tsubor och menuki blev en egen miniatyrkonst med motiv ur samma värld som träsnitten; läs guiden om ukiyo-e. Svärden hör till den japanska konsthistorien lika mycket som målningarna. Kinesiskt porslin har ett motsvarande eget ordförråd; se kinesiska vasformer, och om templen och husen i japansk arkitektur.

Det här ska du titta efter

Övning

Vad heter den ljusa härdningslinjen längs klingans egg?