Bernini och Borromini – barockens rivaler i Rom

Skillnaden mellan Bernini och Borromini är skillnaden mellan barockens teater och dess geometri. Gian Lorenzo Bernini (1598–1680) var skulptör och regissör och byggde med ljus, färgad marmor och berättelser i sten. Francesco Borromini (1599–1667) var stenhuggare från början och skapade rum ur sammansatta geometriska figurer, nästan alltid i vit puts. Deras två små kyrkor på Quirinalen i Rom, Sant'Andrea och San Carlo, ligger bara ett par hundra meter från varandra och är det bästa sättet att se skillnaden.

Fakta

Två liv i samma stad

Bernini var ett underbarn. Han växte upp i Rom som son till en skulptör och var redan i tjugoårsåldern stadens mest efterfrågade bildhuggare, med påvar och kardinaler som beställare. Borromini kom till Rom som ung stenhuggare och arbetade länge under sin släkting Carlo Maderno, arkitekten bakom Peterskyrkans långhus och fasad. Han kunde byggandet från grunden, i bokstavlig mening.

På 1620-talet arbetade de tillsammans. När Maderno dog 1629 blev Bernini arkitekt för Peterskyrkan, och Borromini ritade under honom detaljer till den stora bronsbaldakinen över högaltaret och arbetade på Palazzo Barberini. Det var Bernini som fick äran. Borromini, som var både skickligare som byggare och svårare som person, kände sig förbigången, och rivaliteten mellan dem varade resten av livet. Bernini fick de största uppdragen under påvarna Urban VIII och Alexander VII, Borromini sina bästa under Innocentius X.

Bernini: arkitektur som teater

Bernini tänkte som en scenograf. På Petersplatsen, byggd 1656–1667, sträcker sig två halvcirkelformade kolonnader, fyra kolonner djupa, ut från kyrkan. Bernini beskrev dem själv som kyrkans armar som tar emot de troende. Torget är gjort för en folkmassa som väntar på påvens välsignelse, och man ska känna sig omfamnad.

Sant'Andrea al Quirinale, byggd 1658–1670 för jesuiternas noviser, är liten och oval men vänd på tvären, så att besökaren genast står inför altaret. Rummet är klätt i rödaktig marmor och förgyllning, och berättelsen fortsätter uppåt: helgonet Andreas martyrdöd är målad över altaret, och en skulptur av honom svävar upp mot kupolen, där ljuset faller in från dolda fönster. Bernini lär ha kallat den sitt enda verk som han var helt nöjd med. Samma iscensättning av ljus och marmor finns i hans skulpturer, som du kan se under Bernini i konstdelen.

Borromini: rum av geometri

Borromini byggde med billiga material på trånga tomter och gjorde det till en styrka. San Carlo alle Quattro Fontane, påbörjad 1638 i ett gathörn på Quirinalen, är så liten att den sägs få plats i en av de pelare som bär Peterskyrkans kupol. Fasaden, som blev klar först efter hans död, böljer i kurvor: konkav, konvex, konkav. Inne är allt vitt, och den ovala kupolen har kassetter i form av kors, åttahörningar och sexhörningar som blir mindre mot lanterninen, så att kupolen ser högre ut än den är.

Sant'Ivo alla Sapienza, byggd 1642–1660 på kortsidan av Roms gamla universitetsgård, har en planform som bygger på två liksidiga trianglar som bildar en sexuddig stjärna. Väggarna svänger omväxlande in och ut, och lanterninen slutar i en spiral som vrider sig mot himlen. Här finns inga målade berättelser, bara form och ljus. Borrominis arkitektur ska upplevas och förstås, inte läsas som en bildbibel.

Piazza Navona och legenden om floden

Rivaliteten har gett upphov till många historier. Den mest kända gäller Piazza Navona, där Bernini byggde De fyra flodernas fontän 1648–1651 och Borromini senare tog över bygget av kyrkan Sant'Agnese mitt emot. Det sägs att Berninis gestalt för floden Nilen skyler ansiktet för att slippa se Borrominis fasad. Historien kan inte vara sann, eftersom fontänen stod klar innan Borromini började på kyrkan. Nilens dolda ansikte syftar på att flodens källor då var okända.

Borromini tog sitt liv i Rom 1667. Bernini levde i ytterligare tretton år och var Europas mest berömda konstnär; 1665 reste han till Paris för att rita Louvrens östfasad åt Ludvig XIV, men förslaget blev aldrig byggt. Bådas byggnader finns samlade på deras sidor bland arkitekterna.

Arvet i Europa och i Stockholm

Berninis linje, den stora gesten och samspelet mellan arkitektur, skulptur och ljus, fördes vidare av hovarkitekterna i Frankrike, Österrike och Sverige. Nicodemus Tessin d.y. träffade Bernini under sina år i Rom, och Stockholms slott är ett romerskt palats i en nordisk huvudstad. Även Christopher Wren mötte Bernini i Paris 1665.

Borrominis geometri levde vidare hos arkitekter i norra Italien, Böhmen och södra Tyskland, där 1700-talets kyrkor fick böljande väggar och ovala rum. Under 1800-talet betraktades han ofta som nyckfull och överdriven; i dag ses han som en av de mest nyskapande arkitekterna någonsin. Bakgrunden finns i guiden om barockarkitektur och på stilsidan om barocken.

Bernini eller Borromini?

Övning

Vilken kyrka har en planform som bygger på en sexuddig stjärna?