Vad är luftperspektiv? Så skapar målare djup med färg

Luftperspektiv är ett sätt att skapa djup i en bild med färg i stället för med linjer. Det som ligger långt bort målas ljusare, blåare, svagare i kontrast och med färre detaljer, eftersom luften mellan ögat och föremålet sprider ljuset. Leonardo da Vinci beskrev principen och använde den i landskapet bakom Mona Lisa, men den finns också i kinesiskt landskapsmåleri och hos Bruegel.

Fakta

Vad ögat ser

Den som har stått på en höjd en klar dag och sett ut över ett landskap av åsar har sett luftperspektivet. Den närmaste åsen är mörkgrön och skarp, nästa är blågrön, och de bortersta är ljusblå och nästan genomskinliga mot himlen. Formerna blir enklare och kanterna mjukare ju längre bort de ligger.

Förklaringen är att luften inte är helt genomskinlig. Den innehåller vattenånga, damm och molekyler som sprider ljuset, och det blå ljuset sprids mest. Därför är himlen blå, och därför lägger sig ett blått dis mellan oss och allt som är långt borta. Ju mer luft, desto mer dis. Tre saker ändras samtidigt: valören blir ljusare, kulören drar mot blått och kontrasten mellan ljust och mörkt minskar.

Två slags perspektiv

Renässansens målare hade två verktyg för att skapa djup. Centralperspektivet bygger rummet med linjer: parallella linjer som går in i bilden möts i en flyktpunkt, och föremål blir mindre med avståndet. Det fungerar bäst för golv, gator och byggnader med raka kanter.

Luftperspektivet bygger rummet med färg och fungerar bäst där det inte finns några raka linjer, i landskap med berg, skog och vatten. De två kompletterar varandra, och de flesta målare har använt båda. Förklaringsbilderna i avsnittet om perspektiv i Se på konst visar dem var för sig; luftperspektivet finns också längre ner på den här sidan, där du kan dra i dis och avstånd.

Leonardo och Mona Lisa

Leonardo da Vinci skrev om luftperspektivet i de anteckningar om måleriet som efter hans död samlades i en avhandling. Han iakttog att föremål förlorar sin färg och sina konturer med avståndet och att de bortersta bergen blir blå, och han uppmanade målare att måla avlägsna saker ljusare och suddigare i proportion till avståndet.

Landskapet bakom Mona Lisa är en övning i just detta. Längst bort reser sig klippor och vatten i blågrönt, nästan upplöst dis, medan kvinnan i förgrunden är målad i varma, mörka toner. Kontrasten gör att hon verkar sitta nära oss, framför ett väldigt rum. Samma mjuka övergångar finns i hans sfumato, där konturerna löses upp i rök. Läs mer i guiden om Mona Lisa.

Bruegel och landskapsmåleriet

Pieter Bruegel d.ä. målade Jägarna i snön 1565. Tre jägare med hundar kommer ned för en kulle i förgrunden, mörka mot snön. Nedanför breder en dal ut sig med frusna dammar och små figurer som åker skridskor, och längst bort reser sig gröngrå, spetsiga berg mot en blekgrön himmel. Bilden har nästan inga raka linjer som leder in; djupet kommer av att färgerna blir kallare och svagare.

Under 1600-talet blev ett enkelt schema vanligt i landskapsmåleriet: brunt i förgrunden, grönt i mitten och blått i fjärran. Claude Lorrain byggde sina idylliska landskap med ett gyllene dis som löser upp horisonten, och J.M.W. Turner drev det till ett måleri där hela bilden kan bestå av ljus och luft. Även romantikens Vandraren över dimhavet lever av dimmans lager. Se temat landskap i appen.

Kina: berg i dimma

Luftperspektivet är ingen europeisk uppfinning. I kinesiskt landskapsmåleri skiljer dimma och tomma ytor de olika lagren av berg, så att de verkar ligga på olika avstånd. Fan Kuans Resenärer bland berg och strömmar från omkring år 1000 har ett väldigt berg som reser sig bakom ett band av dimma, så att det verkar både nära och oändligt långt bort.

Målaren Guo Xi beskrev under 1000-talet tre sätt att se avstånd i ett landskap: det höga, när man ser upp mot en topp, det djupa, när man ser in bakom berg, och det plana, när man ser ut över ett lågland mot horisonten. Dimman och den tunnare tuschen för det avlägsna fyller samma uppgift som Leonardos blå dis. Läs mer om perioden i Songdynastin.

Att se luftperspektivet själv

Titta på bakgrunden i en landskapsmålning och fråga dig hur målaren visar avståndet. Blir färgerna ljusare och blåare? Blir kanterna mjukare? Finns det lager av dis eller dimma mellan förgrund och fond? Jämför sedan med en bild där djupet byggs med linjer, som en gata eller ett golv.

Ett enkelt test är att se bilden i gråskala, eller att kisa. Då försvinner kulörerna och bara valörerna återstår, och det syns tydligt hur de bortre partierna ligger i en ljusare, plattare ton. Ordet finns också i ordlistan, och guiden om hur man läser en målning visar fler sätt att se.

Så känner du igen den

Övning

Hur brukar avlägsna berg målas i luftperspektiv?