Sfumato och chiaroscuro: ljus och skugga i måleriet

Sfumato är en teknik där övergångarna mellan ljus och skugga görs så mjuka att inga skarpa konturer syns, som rök. Chiaroscuro, ljus-mörker, är konsten att forma figurer med starka kontraster mellan ljus och mörker. Leonardo da Vinci är sfumatons mästare och Caravaggio och Rembrandt chiaroscuros.

Fakta

Sfumato: Leonardos rök

I renässansens första generationer tecknades figurerna med tydliga konturer som sedan fylldes med färg. Leonardo da Vinci tyckte att det såg onaturligt ut: i verkligheten har ingenting en tunn linje runt sig. Han skrev om att göra skuggor och övergångar ”utan linjer eller gränser, på rökens sätt”, och därav kommer ordet sfumato.

Det mest berömda exemplet är Mona Lisa, där mungipor och ögonvrår är suddiga så att uttrycket verkar förändras beroende på hur man ser på det. Även Nattvarden och hans övriga målningar visar tekniken. Läs mer om bilden i guiden om Mona Lisa.

Hur sfumato görs

Tekniken kräver oljefärg, som torkar långsamt och går att blanda. Leonardo lade på otroligt tunna lager, lasyrer, ofta bara några tusendels millimeter tjocka, ett ovanpå det andra, och lät varje torka. Resultatet är en yta där ljuset tränger genom färgen och sedan reflekteras, vilket skapar en mjuk, glödande hud. Läs mer om medierna i guiden om fresk, tempera och olja och i avsnittet om tekniker.

Sfumato passade renässansens ideal om naturlighet och harmoni. Efterföljare som Giorgione och Correggio fortsatte i samma anda, och sfumato syns i många av 1500-talets porträtt, där ansikten verkar skimra fram ur skuggorna.

Chiaroscuro: ljus som drama

Chiaroscuro är äldre än Leonardo, men barocken gjorde det till ett dramatiskt verktyg. Caravaggio lät en enda skarp ljusstråle falla in i ett mörkt rum, som i Matteus kallelse från 1600, där ljuset leder blicken från Kristi hand till tulltjänstemannen. Den extrema formen, där mörkret slukar det mesta av bilden, kallas tenebrism.

Rembrandt använde mörkret som en psykologisk kraft: i Nattvakten och hans porträtt träder ansiktena fram ur ett gyllene dunkel, och en liten trekant av ljus på kinden har blivit känd som Rembrandtbelysning, än i dag en klassiker inom fotografi. Georges de La Tour målade scener upplysta av ett enda ljus, och Artemisia Gentileschi och Rubens använde samma starka kontraster; se Korsnedtagningen.

Skillnaden och arvet

Sfumato handlar om mjuka övergångar och hur form uppstår utan linje. Chiaroscuro handlar om kontrast mellan ljus och mörker. De kan samverka, för alla chiaroscuromålningar har inte skarpa gränser, men en sfumatomålning är inte nödvändigtvis dramatisk. Hos Leonardo möts de båda: modelleringen är mjuk men ljuset kommer tydligt från ett håll. Se mer om ljus och skugga i avsnittet om ljus.

Arvet lever kvar. Chiaroscuro syns i Goyas mörka bilder, i 1900-talets film noir och i fotografi, och i belysning för hem och scen; se belysning i designdelen. Sfumato kan hittas i dagens digitala mjuka övergångar. Titta efter dimmiga konturer eller en stark lampa i mörkret nästa gång du ser en målning, så vet du vilken teknik du ser på. Renässansen finns beskriven under renässansen och barocken i guiden om barock.

Så känner du igen den

Övning

Vilken målning är det mest kända exemplet på sfumato?