Miljonprogrammet: bostäderna, idéerna och arkitekturen

Miljonprogrammet var riksdagens beslut 1965 att bygga en miljon bostäder på tio år för att få bort bostadsbristen och höja standarden. Målet nåddes 1974. Arkitekturen är typisk för rekordåren: tre våningar höga lamellhus, långa skivhus och punkthus i betong och tegel, ofta byggda av element tillverkade i fabrik och placerade i trafikseparerade förorter med stora gårdar, parkmark och ett centrum vid tunnelbanan. En stor del av bostäderna, omkring en tredjedel, var ändå småhus och radhus.

Fakta

Bostadsbristen och beslutet 1965

Under 1950- och 1960-talen flyttade människor i stor skala från landsbygden till städerna, där industrin behövde arbetskraft. Barnkullarna var stora och arbetskraftsinvandringen ökade. Bostadsköerna var långa, och många familjer bodde trångt och omodernt, utan eget badrum. Regeringen under Tage Erlander gjorde bostadsfrågan till en huvudfråga, och 1965 beslutade riksdagen att en miljon bostäder skulle byggas på tio år.

Staten gav förmånliga lån, och kommunerna och deras allmännyttiga bostadsbolag fick huvudansvaret för att planera och bygga. Målet nåddes: mellan 1965 och 1974 byggdes drygt en miljon bostäder. Lägenheterna var ljusa och välutrustade, med badrum, modernt kök och ofta balkong. Ordet miljonprogrammet används i dag ofta bara om de stora flerbostadsområdena, men programmet omfattade alla bostäder som byggdes under de tio åren, också villor och radhus.

Idéerna bakom: grannskap, trafik och ljus

Miljonprogrammets förorter byggde vidare på idéer från 1940- och 1950-talen. Funktionalismen hade krävt ljus, luft och grönska i varje lägenhet, och lamellhuset, ett smalt hus som står fritt i parken i stället för i ett slutet kvarter, var dess svar; bakgrunden finns i guiden om funktionalism. Efter kriget kom tanken på grannskapsenheten, en överblickbar stadsdel med egen skola, butiker och samlingslokal inom gångavstånd.

Vällingby, invigt 1954 och ritat av Backström & Reinius efter en generalplan från stadsplanekontoret under Sven Markelius, blev förebilden: en ABC-stad med arbete, bostad och centrum kring en tunnelbanestation. Trafikseparering, där bilar leds runt bostadsområdena och gång- och cykelvägar går under eller över gatorna, blev regel. Hur planeringen utvecklades förklarar guiden om stadsplanering genom historien.

Så ser miljonprogrammet ut

Byggandet industrialiserades. Väggar och bjälklag tillverkades som betongelement i fabrik och lyftes på plats av kranar som rullade på räls, och kranbanan avgjorde ofta att husen låg i långa, raka rader. Många av flerbostadshusen är tre våningar höga lamellhus utan hiss, grupperade kring stora gårdar. Närmast centrum står ofta högre skivhus och punkthus, och längre ut radhus. Parkering samlades i garage och på stora ytor i områdets utkant.

Fasaderna är av betong, ibland med frilagd ballast, eller av tegel i rött, gult eller brunt, och ofta kompletterade med fasadskivor och balkonger i långa rader. Ornament saknas nästan helt; det som skiljer områdena åt är färgsättning, skala och hur husen ligger i terrängen. Typiska exempel är Tensta och Rinkeby i Stockholm, Hammarkullen och Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö. Samma tid och tankar syns i stadens centrum, där Hötorgsskraporna och Kulturhuset byggdes, och i epoken rekordåren i den svenska historien.

Kritiken och Pruitt-Igoe

Redan i slutet av 1960-talet riktades hård kritik mot de nya förorterna. De beskrevs i pressen som ödsliga och storskaliga betongmiljöer, och i början av 1970-talet stod tusentals lägenheter tomma i vissa områden, eftersom många hellre ville bo i småhus. Ibland flyttade de första hyresgästerna in innan skolor, butiker och planteringar var klara. Områdenas rykte påverkade vilka som flyttade dit, och med tiden präglades flera av dem av segregation.

Debatten var internationell. När bostadsområdet Pruitt-Igoe i St. Louis, med 33 höghus från 1950-talet, började sprängas 1972 utnämnde kritikern Charles Jencks det till den moderna arkitekturens död. Svenska debattörer använde det ofta som varning, men i Sverige blev svaret oftast upprustning i stället för rivning. Reaktionen ledde till postmodernismen och en återgång till kvarter och gator; Bofills båge vid Södra station från 1992 är ett tydligt svar på miljonprogrammets lameller. Den råa betongens estetik behandlas i guiden om brutalism.

Miljonprogrammet i dag

Under 1980- och 1990-talen byggdes en del områden om med sadeltak, nya färger och entréer. I dag är många av husen i behov av renovering av stammar, fönster och fasader, och frågan är hur de kan förnyas för att spara energi och höja kvaliteten utan att hyrorna blir så höga att de boende tvingas flytta.

Samtidigt har synen på arkitekturen förändrats. Flera områden pekas i dag ut som kulturhistoriskt värdefulla för sina gårdar, sin planering och sina noggrant gestaltade detaljer, och yngre generationer upptäcker kvaliteterna i ljusa lägenheter och stora grönytor. Förebilderna finns i Le Corbusiers Unité d'habitation i Marseille, och miljonprogrammets möbler och inredning i designdelens epoker folkhemmet och 1970-talet.

Så känner du igen ett miljonprogramsområde

Övning

Hur många bostäder skulle miljonprogrammet bygga, och på hur lång tid?