Gustaviansk nyklassicism eller 1920-talsklassicism?

Båda är svenska klassicismer med kolonner, frontoner och ljusa putsfasader, men de skiljs åt av 130 år och av hållningen. Den gustavianska nyklassicismen kring 1770–1810, som Gustav III:s paviljong i Haga och Linneanum i Uppsala, följer antikens regler noga. 1920-talets nordiska klassicism, utomlands kallad Swedish Grace, förenklar formerna, ändrar proportionerna och leker med dem. Den tittade dessutom själv på den gustavianska arkitekturen. Jämför de tio smala kolonnerna på Tengboms Konserthus från 1926 eller de förskjutna fönstren på Asplunds Villa Snellman med 1700-talets korrekta ordningar.

Fakta

Två klassicismer med 130 års mellanrum

Klassicismen har kommit tillbaka gång på gång i Europa, och i Sverige finns två perioder som lätt förväxlas. Den första är nyklassicismen i slutet av 1700-talet, som i Sverige ofta kallas gustaviansk efter Gustav III. Den andra är den nordiska klassicismen kring 1920, som växte fram när arkitekterna tröttnat på nationalromantikens tunga tegel. Båda har släta ljusa ytor, symmetri och klassiska detaljer.

Förväxlingen blir lätt eftersom 1920-talets arkitekter själva hämtade förebilder från 1700-talet. De återupptäckte den svenska gustavianska och tidiga 1800-talsarkitekturen, och de reste i Italien och fascinerades av enkla bondgårdar och småstäder. Ett hus från 1918 kan därför vid första anblick likna en herrgård från 1790. Skillnaden ligger i hur reglerna följs.

Den gustavianska nyklassicismen: reglerna följs

Nyklassicismen var upplysningens arkitektur. Utgrävningarna i Pompeji och uppmätningarna av Atens byggnader gav en ny, exaktare bild av antiken, och kolonnernas ordningar och proportioner följdes noga. Gustav III hade sett Italien och Frankrike och ville ge Sverige samma stil. Fransmannen Louis Jean Desprez, Olof Tempelman och Louis Masreliez hörde till dem som formade den.

Gustav III:s paviljong i Hagaparken, byggd omkring 1787–1792, har en enkel och ljus fasad med en låg kolonnportik mot Brunnsviken. Inne har Masreliez målat väggarna med lätta ornament i pompejansk stil: rankor, medaljonger och tunna linjer på ljus botten. Linneanum i Uppsalas botaniska trädgård, påbörjat 1788 efter en idé av Desprez, har en portik med fyra doriska kolonner utan bas, efter de grekiska templen i Paestum. Valet visar hur noga man var med förebilderna.

Ute i landet syns stilen i herrgårdar med brutna tak och flyglar, och i landsortskyrkor med vita gavlar och tempelfronter. Ett trähus kunde målas ljust så att det skulle se ut som puts eller sten. Möbler och inredning beskrivs i designguiden om gustavianskt.

1920-talets klassicism: reglerna böjs

Den nordiska klassicismen växte fram strax före och efter första världskriget. Villa Snellman i Djursholm, som Gunnar Asplund ritade 1917–1918, ser ut som en enkel herrgård med symmetrisk fasad och brutet tak. Men fönstren på övervåningen sitter inte rakt över dem nedanför, och en flygel ligger snett. Huset känns levande och lite oroligt, och det är avsikten.

I Listers härads tingshus i Sölvesborg, 1919–1921, ligger rättssalen som en rund sal mitt i det fyrkantiga huset. Samma idé, ett runt rum i en kub, blev Asplunds stadsbibliotek i Stockholm från 1928, där han först ritade en kupol men tog bort den och lät den rena cylindern stå kvar. Ivar Tengbom gav Konserthuset vid Hötorget, invigt 1926, en sluten blå kub med tio höga, smala korintiska kolonner framför, förlängda långt bortom antikens proportioner.

Stilen fick sitt internationella namn, Swedish Grace, i engelsk press efter den svenska utställningen i Paris 1925. Den var nära förbunden med konsthantverket, där Simon Gate och Edward Hald gjorde graverat glas för Orrefors i samma lätta klassicism. Perioden beskrivs i designhistorien under Swedish Grace.

Så skiljer du dem åt

Börja med kolonnerna. En gustaviansk kolonn har antikens proportioner och ett fullständigt kapitäl. En kolonn från 1920-talet är ofta onaturligt smal eller lång, kapitälet förenklat eller överdrivet, och ibland finns kolonnen bara som en platt pilaster eller en målad linje. Ritningen av den korintiska kolonnen nedanför visar hur den ser ut när reglerna följs.

Titta sedan på fönstren och väggen. 1920-talet älskade små fönster i stora, släta väggar, ibland förskjutna, ibland i ovanliga former. Färgerna kunde vara starka: Konserthusets blå, stadsbibliotekets varma orangea puts. Den gustavianska fasaden är ljus, jämnt indelad och lugn. Planen är en tredje ledtråd. 1700-talets hus har raka rumsföljder i symmetri, medan 1920-talets arkitekter gärna satte runda rum i fyrkantiga hus och lät rummen förskjutas mot varandra.

Till sist sammanhanget: gustavianska byggnader är ofta slott, herrgårdar, kyrkor och akademiska hus, medan den nordiska klassicismen byggde konserthus, bibliotek, skolor, tingshus och bostäder åt en växande stad. I Danmark finns samma stil i Carl Petersens Faaborg Museum och i Politigården i Köpenhamn.

Och sedan funktionalismen

Den nordiska klassicismen blev kortlivad. Två år efter stadsbiblioteket var Asplund chefsarkitekt för Stockholmsutställningen 1930, där funktionalismen slog igenom. Men steget var kortare än det verkar: släta väggar, enkla volymer och omsorg om detaljer fanns redan i 1920-talets hus.

Stilarna beskrivs var för sig under nyklassicism och nordisk klassicism och i guiderna om nyklassicism i arkitekturen och nordisk klassicism. Den svenska tidslinjen finns i historien under den gustavianska tiden och Swedish Grace.

Så skiljer du dem åt

Övning

Ett putsat hus har symmetrisk fasad, men fönstren på övervåningen sitter förskjutna mot dem nedanför. Vilken tid tyder det på?