Postmodernism eller nyklassicism? Kolonner med glimten i ögat

Nyklassicismen menar allvar med antiken. Mellan omkring 1750 och 1840 kopierade arkitekterna grekiska och romerska tempel så exakt de kunde och satte dem på museer, kyrkor och portar, som Schinkels Altes Museum i Berlin. Postmodernismen leker med samma former. Från slutet av 1960-talet och under 1980-talet citerade arkitekterna kolonner, frontoner och bågar, men gjorde dem platta, förstorade, brutna eller färgglada, ofta med en glimt i ögat. Bofills båge i Stockholm och Portland Building i USA är typiska. Fråga dig om formen följer reglerna eller skämtar med dem.

Fakta

Nyklassicismen: antiken på allvar

Kring 1750 vände sig arkitekterna mot barockens och rokokons överflöd. Utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji och noggranna uppmätningar av byggnaderna i Aten, publicerade från 1762, gav en ny bild av antiken som enkel och ädel. Antiken blev en moralisk förebild för en förnuftig stat, och kopiorna skulle vara rätt. Kolonnernas proportioner, kapitälens former och avståndet mellan kolonnerna följde förebilderna.

Altes Museum i Berlin, ritat av Karl Friedrich Schinkel och färdigt 1830, har en kolonnhall med arton joniska kolonner mot Lustgarten och en rotunda efter Pantheon inuti. British Museum i London har en sydfasad med 44 joniska kolonner, förebildade på grekiska tempel i Mindre Asien. I Uppsala har Linneanum, byggt 1788–1807, en portik med doriska kolonner utan bas, efter templen i Paestum. Valet var medvetet: den grekiska antiken sågs som mer ursprunglig och allvarlig än den romerska.

Nyklassicismen använde templets former på byggnader som inte var tempel, och det är ett av dess kännetecken: ett tempel med fönster är nyklassiskt. Men den menade allvar med det. Formerna skulle bära värdighet åt museet, kyrkan eller staten.

Postmodernismen: antiken som citat

På 1960-talet tröttnade allt fler på modernismens släta lådor. Robert Venturi svarade på Mies van der Rohes less is more med less is a bore, och i huset åt sin mor, Vanna Venturi House från 1964, delade han gaveln på mitten och lät en båge vara bara en list på fasaden. Postmodernisterna ville att byggnader skulle betyda något igen och tala till vanliga människor, och de lånade ur historien för att göra det.

Lånen var inte kopior. Philip Johnsons AT&T Building i New York, färdig 1984, är en skyskrapa i rosa granit som kröns av en bruten gavel som på en chippendalebyrå. Michael Graves Portland Building från 1982 har stiliserade pilastrar och en kägelformad nyckelsten målade på fasaden i terrakotta, blågrönt och krämvitt, som en affisch i jätteformat. James Stirlings Neue Staatsgalerie i Stuttgart har en klassisk rotunda utan tak och stenblock som tycks ha fallit ur muren.

I London ritade Venturi och Denise Scott Brown Sainsbury Wing, tillbyggnaden till National Gallery från 1991. Fasaden tar upp pilastrarna från det gamla museet, men de samlas tätt vid huvudbyggnaden och glesnar mot hörnet tills de försvinner. Fasaden är platt som en kuliss. Det är ett samtal med klassicismen, inte en upprepning av den.

Bofills båge: klassicism för vanliga bostäder

I Sverige är Bofills båge vid Fatbursparken på Södermalm det tydligaste exemplet. Ricardo Bofill byggde omkring 1990–1992 ett halvcirkelformat bostadskvarter som påminner om en romersk amfiteater, med pilastrar genom flera våningar, kraftiga gesimser och strikt symmetri. Allt är gjutet i prefabricerade betongelement i ljusa och varma toner.

Jämför med en nyklassisk byggnad som Gustav III:s paviljong i Haga, byggd 1787–1792. Där är kolonnerna låga och väl avvägda, och huset är en kungs privata tillflyktsort. I Bofills båge är skalan jättelik, materialet industriellt och innehållet vanliga lägenheter. Det är just förskjutningen, palatsets form åt hyresgästen, som gör huset postmodernt.

Fem frågor som avgör

Titta först på proportionerna. Är kolonnerna lagom tjocka för sin höjd, och står de på rätt avstånd? I nyklassicismen ja; i postmodernismen ofta inte, med flit. Titta sedan på detaljerna: har kapitälen sina snäckor och blad, eller är de förenklade till skivor och klot? Är frontonen hel, eller bruten, delad eller bara antydd med en list?

Titta på färgen och materialet. Nyklassicismen är vit, ljusgrå eller ljust putsad, i sten eller i puts som ska likna sten. Postmodernismen kan vara rosa, blå och terrakotta, och sten och betong används öppet som skivor och element. Titta till sist på sammanhanget: en tempelfront på ett museum från 1830 är nyklassisk, en tempelfront på ett kontorshus från 1985 är nästan säkert postmodern.

Ritningen av templet nedanför visar originalet som båda stilarna utgår från. En tredje stil, 1920-talets förenklade klassicism, jämförs med nyklassicismen i guiden om gustaviansk nyklassicism och 1920-talsklassicism. Stilarna beskrivs under postmodernism och nyklassicism och i guiderna om postmodern arkitektur och nyklassicism i arkitekturen.

Så skiljer du dem åt

Övning

En kontorsbyggnad från 1980-talet har en jättelik, bruten gavel och pilastrar målade i rosa och blått. Vilken stil är det?