Doriska, joniska och korintiska kolonner – skillnaden

De tre grekiska kolonnordningarna känns enklast igen på kapitälet, kolonnens topp. Den doriska har ett enkelt, kuddformat kapitäl och ingen bas, den joniska har två snäckformade voluter och den korintiska en krona av akantusblad. Romarna lade till den toskanska och den sammansatta, kompositordningen.

Fakta

Vad är en kolonnordning?

En kolonnordning är mer än en kolonn. Den är ett system av delar och proportioner: bas, skaft och kapitäl, och ovanför bjälklaget, entablementet, med arkitrav, fris och taklist. Varje ordning har sina egna regler för hur delarna ser ut och hur höga de ska vara i förhållande till kolonnens diameter.

Ordningarna utvecklades i de grekiska templen och beskrevs av den romerske arkitekten Vitruvius, vars bok om arkitekturen är den enda som har bevarats från antiken. Under renässansen ordnade Sebastiano Serlio och Giacomo Vignola dem till de fem ordningar vi talar om i dag. Se också avsnittet Kolonnordningar.

Den doriska: kraftig och enkel

Den doriska ordningen är den äldsta och strängaste. I sin grekiska form står kolonnen direkt på templets golv utan bas, skaftet är kraftigt med skarpa räfflor, kanneleringar, och kapitälet är en enkel rund kudde under en fyrkantig platta. I frisen växlar triglyfer, block med tre vertikala band, med metoper, fält som ofta bar reliefer.

Parthenon på Akropolis, byggt 447–432 f.Kr., är det mest berömda doriska templet, och Heras tempel i Paestum och Hefaistostemplet i Aten är andra välbevarade exempel. Vitruvius kallade ordningen manlig, med en mans proportioner och styrka.

Den joniska: voluter och elegans

Den joniska ordningen kom från de grekiska städerna i Mindre Asien. Den har en profilerad bas, ett smalare skaft och ett kapitäl med två spiralformade voluter, som rullar ut åt sidorna som en uppslagen bokrulle. Frisen är ofta obruten och kan bära en sammanhängande relief.

Erechtheion på Akropolis, med sin berömda förhall där kvinnogestalter, karyatider, bär taket, är ett av de finaste joniska templen. Vitruvius jämförde den joniska ordningen med en vuxen kvinnas gestalt. Under nyklassicismen blev den vanlig på museer och bibliotek, som British Museum i London.

Den korintiska: akantus

Den korintiska ordningen har ett högt, klockformat kapitäl täckt av akantusblad och små voluter i hörnen. Enligt en historia hos Vitruvius kom bildhuggaren Kallimachos på formen när han såg en akantusplanta växa runt en korg på en ung flickas grav. Ett av de tidigaste kända korintiska kapitälen satt inne i Apollons tempel i Bassai.

Grekerna använde ordningen sparsamt, men romarna gjorde den till sin favorit. Pantheons portik och Maison Carrée i Nîmes har korintiska kolonner, och den blev vanlig på allt från triumfbågar till 1800-talets banker.

Romarnas tillägg och ordningarna i våningar

Romarna lade till två ordningar. Den toskanska är en förenklad dorisk ordning med bas och slätt skaft. Kompositordningen förenar joniska voluter med korintiska akantusblad och är den mest praktfulla. Tillsammans med de tre grekiska utgör de de fem ordningar som renässansens arkitekter, som Andrea Palladio, byggde vidare på.

Ordningarna placerades ofta i våningar med den tyngsta längst ner. På Colosseum har nedersta våningen halvkolonner av dorisk eller toskansk typ, den andra joniska och den tredje korintiska. Samma regel används på många senare fasader: ju högre upp, desto lättare och rikare ordning.

Så skiljer du dem åt

Övning

Vilken kolonnordning har ett kapitäl med akantusblad?