Skillnaden mellan grekisk och romersk arkitektur

Den viktigaste skillnaden mellan grekisk och romersk arkitektur är konstruktionen. Grekerna byggde med kolonner och raka stenbalkar och tänkte i fristående tempel, placerade som skulpturer i landskapet. Romarna tog över kolonnerna men byggde med bågar, valv, kupoler och betong, och kunde därför skapa stora inre rum: termer, amfiteatrar, basilikor och Pantheons kupol. Grekisk arkitektur ses bäst utifrån, romersk både utifrån och inifrån.

Fakta

Balk mot båge

Ett grekiskt tempel är byggt som ett bord: lodräta kolonner bär vågräta stenbalkar, arkitraven, och ovanpå dem ligger taket. En stenbalk tål inte mycket böjning, så avståndet mellan kolonnerna kan inte bli stort. På Parthenon är det drygt fyra meter mellan kolonnernas mittpunkter, och kolonnerna själva är över tio meter höga och nära två meter tjocka vid foten. Rummet inne i templet, cellan, var smalt och mörkt. Det var gudens hus, och folket samlades utanför vid altaret.

Romarna använde i stället bågen, där kilformade stenar trycker mot varandra och för ner tyngden i stöden. Ställer man bågar på rad får man en arkad eller en akvedukt, drar man ut en båge får man ett tunnvalv och vrider man den runt sin axel får man en kupol. Med den romerska betongen, ett bruk av kalk, vulkanisk aska och sten, kunde valven gjutas i stora stycken. Hur bågen fungerar visar avsnittet om bågar och valv i grunderna. Pantheons kupol i Rom är 43 meter i diameter och var världens största i över tusen år.

Templet: runt om eller framifrån

Templen visar skillnaden i synsätt tydligast. Det grekiska templet står på en låg trappsockel med steg på alla sidor och är omgivet av kolonner runt om. Man kan närma sig det från vilket håll som helst, och det är gjort för att ses som en helhet i landskapet. Delarna, från trappsteg till takets hörnfigurer, finns utritade på tempelritningen.

Det romerska templet står på ett högt podium med en bred trappa bara på framsidan. Förhallen är djup och kolonnerna fristående bara där; längs sidorna och baksidan sitter de ofta som halvkolonner i muren. Maison Carrée i Nîmes, byggt under kejsar Augustus, är det bäst bevarade exemplet. Templet riktar sig mot ett torg och är gjort för att ses framifrån, som en fasad. Den tanken, att en byggnad har en huvudfasad mot gatan, tog renässansen över från Rom, inte från Grekland.

Ordningarna: tre blev fem

Grekerna utvecklade den doriska och den joniska ordningen och senare den korintiska, med kapitäl av akantusblad. Den korintiska användes sällan i Grekland; ett av de tidigaste kända kapitälen satt inne i Apollontemplet i Bassai. Hos grekerna bär kolonnerna på riktigt, och proportionerna är fint avvägda. Ordningarna och deras delar förklaras i guiden om kolonnordningar.

Romarna föredrog den korintiska ordningen och lade till den enkla toskanska och kompositordningen, som kombinerar joniska volutor och korintiska blad. Ordningarna blev i Rom ofta dekor. På Colosseum sitter halvkolonner framför bågarna i tre våningar, med de enklaste formerna nederst och de rikaste överst; det är bågarna och valven bakom som bär. Arkitekten Vitruvius skrev under Augustus tid ner reglerna för ordningarna, och hans text blev renässansens handbok.

Byggnaderna de lämnade efter sig

Grekernas viktigaste byggnader var tempel, teatrar, pelarhallar och torg. Teatern byggdes in i en sluttning, som i Epidauros, där publiken satt på berget och såg ut över scenen och landskapet. Romarna byggde i stället teatrar och amfiteatrar som stod fritt på egna valv, mitt i staden, och därför kunde Colosseum rymma tiotusentals åskådare på platt mark.

De romerska byggnadstyperna var nya och praktiska. Termerna, som Caracallas termer, var badhus med valvade salar för tusentals besökare. Akvedukter som Pont du Gard förde vatten över dalar på våningar av bågar. Basilikan var en stor salsbyggnad för rättsskipning och handel, och dess form blev senare förebild för de kristna kyrkorna. Triumfbågen, som Konstantinbågen, firade segrar. Arkitekturen var ett redskap för ett imperium som behövde vägar, vatten, bad och nöjen åt miljontals människor.

Arvet: Rom i renässansen, Grekland i nyklassicismen

Skillnaden levde vidare. Renässansens arkitekter i Italien hade de romerska ruinerna omkring sig och tog efter bågar, kupoler och pilastrar; Bramantes Tempietto i Rom är en liten tolkning av ett romerskt rundtempel. Grekland var svårare att resa till, och först på 1700-talet började de grekiska templen mätas upp och publiceras. Då kom en grekisk våg i nyklassicismen: British Museum i London fick en jonisk kolonnad och Brandenburger Tor i Berlin tog Propyléerna på Akropolis som förebild.

Läs mer om var och en i guiderna om grekisk arkitektur och romersk arkitektur, eller jämför stilarnas profiler på stilsidorna om grekisk och romersk arkitektur. Byggnaderna från båda kulturerna finns på kartan, där Medelhavet visar hur långt Rom nådde.

Så skiljer du dem åt

Övning

Vilket drag avslöjar direkt att en antik byggnad är romersk och inte grekisk?