Trompe-l’œil och di sotto in sù: konsten att lura ögat

Trompe-l’œil, franska för ”lura ögat”, är måleri så verklighetstroget att betraktaren för ett ögonblick tror att det är på riktigt: en fluga på ramen, en nisch i väggen eller ett tak som öppnar sig mot himlen. Di sotto in sù, italienska för ”nedifrån och upp”, är en variant för tak och valv, där figurerna målas som om de svävade ovanför betraktaren och sågs underifrån.

Fakta

Druvorna och draperiet

Redan antikens författare berättade om målningar som lurade ögat. Den romerske författaren Plinius den äldre återger en tävling mellan två grekiska målare. Zeuxis målade druvor så verklighetstrogna att fåglar flög fram och pickade på dem. Parrhasios bad honom då att dra undan draperiet framför sin egen bild, men draperiet var målat. Zeuxis erkände sig besegrad: han hade lurat fåglar, men Parrhasios hade lurat en målare.

Berättelsen är en anekdot, men den visar ett ideal som har följt måleriet sedan dess. Att kunna lura ögat var ett bevis på skicklighet. I romerska hem, som i Pompeji, målades väggarna med kolonner, fönster och utsikter som utvidgade de små rummen. Ordet trompe-l’œil är däremot mycket yngre och kom i bruk i Frankrike långt senare.

Perspektivet gör väggen till ett rum

Det verkliga redskapet för illusionen kom med centralperspektivet i 1400-talets Florens. När linjerna i bilden möts i en flyktpunkt i höjd med betraktarens ögon kan en plan vägg se ut som en öppning in i ett rum. Masaccios fresk Treenigheten i kyrkan Santa Maria Novella, från 1420-talet, visar ett målat kapell med kassettvalv som tycks gå rakt in i muren.

Ett av de första taken som lurar ögat finns i hertigpalatset i Mantua. I Camera degli Sposi, som Andrea Mantegna blev klar med 1474, målade han en rund öppning i taket. Över en balustrad tittar kvinnor och små änglar ned på besökaren, och en kruka med växter står farligt nära kanten. Figurerna är förkortade och sedda underifrån. Det är di sotto in sù i sin första fulla form.

Barockens öppna tak

Barocken gjorde illusionen till ett av sina viktigaste grepp. I jesuiternas moderkyrka Il Gesù i Rom målade Giovanni Battista Gaulli, kallad Baciccio, på 1670-talet takfresken Jesu namns triumf. Himlen tycks välla in genom taket, och figurer i målad stuck glider ut över ramen, så att gränsen mellan bild och byggnad suddas ut.

I kyrkan Sant’Ignazio i Rom finns det kanske mest kända tricket. Den planerade kupolen byggdes aldrig, och jesuitbrodern Andrea Pozzo målade i stället en kupol på en platt duk. En markering i golvet visar var man ska stå för att illusionen ska fungera; går man därifrån ser kupolen sned ut. Pozzo målade också taket i långhuset, där arkitekturen tycks fortsätta upp mot himlen. Den sortens målad arkitektur kallas quadratura.

Höjdpunkten kom i Tyskland. I trapphuset i Residenset i Würzburg målade Giovanni Battista Tiepolo och hans söner 1750–1753 en av världens största takfresker, med Apollon och jordens fyra världsdelar. Människor, djur och gudar trängs längs kanterna medan en ljus himmel öppnar sig i mitten. Den som går uppför trappan ser hela tiden nya figurer dyka upp över kanten.

Flugan på ramen

Trompe-l’œil finns också i liten skala. Konsthistorikern Vasari berättar att den unge Giotto målade en fluga på näsan på en figur som hans lärare Cimabue arbetade på, och att Cimabue försökte vifta bort den. Om det hände eller inte vet ingen, men flugan blev ett återkommande skämt i måleriet, ett sätt att visa att målaren kunde mer än det beställda.

På 1600-talet gjorde nederländska och flamländska målare hela bilder som bara skulle lura ögat: brevbräden med papper instuckna bakom band, öppna skåp och hyllor med föremål i naturlig storlek. Cornelis Gijsbrechts, som arbetade vid det danska hovet, målade till och med baksidan av en inramad tavla, med kilram och en liten lapp. Den var gjord för att stå lutad mot en vägg, som om någon glömt att vända på den.

En släkting till trompe-l’œil är anamorfosen, en bild som är förvrängd och bara går att se rätt från en bestämd vinkel. Den mest kända finns i Holbeins Ambassadörerna, där en dödskalle svävar snett över golvet; läs mer i guiden om Ambassadörerna.

Att lura ögat i hemmet

Illusionsmåleriet flyttade också in i vanliga hus. Dekorationsmålare målade marmor på trä, ådring som efterliknade dyrare träslag, nischer, paneler och lister där väggen var helt slät. I gustavianska rum kunde väggarna ha målade pilastrar och reliefer i gråskala, grisaille. Designdelens ordlista förklarar dekorationsmåleriets ord.

På Drottningholms slottsteater från 1766 är kulisserna fortfarande målade med perspektiv, så att en smal scen ser ut som en lång gata eller ett palats. I dag lever traditionen vidare i väggmålningar på brandgavlar och i gatukonst, där målningar på trottoaren ser ut som djupa hål eller trappor när man ser dem från rätt punkt.

Titta efter

Leta efter platsen där illusionen fungerar bäst. I ett tak är det ofta mitt under målningen eller vid ingången, och ibland finns den markerad i golvet. Gå sedan några steg åt sidan och se hur arkitekturen börjar luta och figurerna förvrängs. Titta också på skuggorna: i en skicklig trompe-l’œil faller de åt samma håll som det verkliga ljuset från rummets fönster. Leta till sist efter gränsen mellan det målade och det verkliga, som ofta döljs bakom stuck, ramar eller en målad balustrad.

Så känner du igen den

Övning

Vad betyder di sotto in sù?