Asplund och Lewerentz – Skogskyrkogårdens två arkitekter

Gunnar Asplund (1885–1940) och Sigurd Lewerentz (1885–1975) var jämnåriga arkitekter som 1915 vann tävlingen om Skogskyrkogården i Stockholm och formade den under mer än tjugo år. Båda började i den nordiska klassicismen. Asplund gick sedan över till funktionalismen och blev Sveriges mest kända arkitekt med Stadsbiblioteket och Stockholmsutställningen. Lewerentz drog sig undan en tid och byggde som gammal två mörka tegelkyrkor, Markuskyrkan och S:t Petri i Klippan, som i dag beundras över hela världen.

Fakta

Två unga arkitekter och en skog

Asplund föddes i Stockholm, ville först bli konstnär och studerade arkitektur vid Tekniska högskolan. Missnöjd med undervisningen var han 1910 med och startade den fria Klaraskolan. Lewerentz kom från Bjärtrå i Ångermanland, där fadern ägde ett glasbruk. Han utbildade sig till maskiningenjör vid Chalmers, arbetade några år i Tyskland och gick sedan också i Klaraskolan. Där möttes de.

Stockholm behövde en ny begravningsplats i Enskede, i ett område med tallskog och gamla grustag. Tävlingen hölls 1914–1915, och de två vann med ett förslag som tog vara på skogen i stället för att hugga ner den. Gravarna skulle ligga mellan träden, och döden skulle mötas i naturen. Samarbetet var tätt i början men delades upp: Lewerentz tog särskilt ansvar för landskapet, Asplund för de stora byggnaderna.

Skogskyrkogården: två kapell, två temperament

På Skogskyrkogården står deras första byggnader nära varandra och visar redan skillnaden. Asplunds Skogskapellet från 1920 är en liten stuga i skogen med ett brant, svart spåntak och en vit kupol inuti, intim och nästan sagolik. Lewerentz Uppståndelsekapellet, färdigt 1925, är ett avlångt kapell i stram klassicism, med en fristående kolonnportik vid sidan i stället för på kortsidan, som ett tempel som har flyttats ur sin vanliga ordning. Hur ett klassiskt tempel annars är uppbyggt visar tempelritningen i grunderna.

Lewerentz formade Meditationslunden, en ring av träd på en kulle som syns från hela området, och den långa vägen längs muren mot det stora granitkorset. Asplund ritade krematoriet med kapellen Tron, Hoppet och Heliga korset och den öppna kolonnhallen. Efter en tvist om Skogskyrkogården drog sig Lewerentz under en tid tillbaka, och krematoriet blev Asplunds ensam. Det invigdes 1940, samma år som Asplund dog, och han ligger själv begravd där. Skogskyrkogården blev världsarv 1994.

Asplund: från tingshus till funkis

Asplunds väg gick snabbt. Villa Snellman i Djursholm och tingshuset i Sölvesborg är nordisk klassicism med små, lekfulla förskjutningar. Stadsbiblioteket, invigt 1928, ritades först med kupol men skalades ner till en ren cylinder på en kub. Bara två år senare var han chefsarkitekt för Stockholmsutställningen 1930 och förde funktionalismen till Sverige. Övergången beskrivs närmare i guiden Swedish Grace eller funkis?

I tillbyggnaden till Göteborgs rådhus, som han arbetade med i nästan trettio år, och i Skogskrematoriet förenade han modern konstruktion med en lugn, nästan antik stämning. Han blev professor vid Tekniska högskolan 1931. Hans förmåga att förena klassicism och modernism, landskap och byggnad, påverkade arkitekter långt utanför Norden, bland dem Alvar Aalto, vilket syns i arkitektnätverket.

Lewerentz: tystnad och tegel

Lewerentz arbetade från 1916 med Malmö östra kyrkogård, som han höll på med i femtio år, och ritade Riksförsäkringsanstaltens hus i Stockholm. Under en period drog han sig tillbaka och drev ett företag som tillverkade fönster och beslag. Länge var han mycket mindre känd än Asplund. Vid omkring sjuttio års ålder vann han tävlingen om Markuskyrkan i Björkhagen, byggd 1958–1960, där han följde bygget nästan dagligen.

Hans regel var att inget tegel fick kapas. Murarna anpassades efter stenarna, och de breda fogarna tar upp skillnaderna. Rummen är mörka, med låga tegelvalv mellan stålbalkar. I S:t Petri kyrka i Klippan, 1962–1966, gick han ännu längre: en ensam korsformad stålpelare bär taket, fönstren är glasskivor fästa utanpå muren utan karmar, och dopfunten är ett musselskal över en spricka i golvet. Kyrkorna hör till rekordåren men liknar ingenting annat från tiden. Närmast kommer Peter Celsing, som tog intryck av både Asplund och Lewerentz och byggde tegelkyrkor i Göteborg, Uppsala och Vällingby under samma år.

Jämförelsen i korthet

Asplund var den utåtriktade av de två: en arkitekt för offentliga uppdrag, utställningar och debatt, som ritade allt från byggnaden till lampor och handtag. Hans hus är ljusa och öppna, och de rör sig från klassicismens symmetri till funktionalismens fria plan. Lewerentz var den inåtvända. Han arbetade långsamt och nära hantverkarna, och hans sena verk är mörka, slutna och tunga. Där Asplund lät formen bli lättare, lät Lewerentz materialet bli allt viktigare.

Ändå delar de mycket: en känsla för landskap, för hur människor rör sig genom ett rum och för ljuset. Båda tog avstamp i klassicismen, som beskrivs i guiden om nordisk klassicism och under epoken Swedish Grace. Lewerentz sena kyrkor räknas ofta till brutalismen i vid mening, men de är snarare en egen väg: ett modernt sätt att bygga med ett av de äldsta materialen.

Asplund eller Lewerentz

Övning

Vilken byggnad ritade Sigurd Lewerentz ensam?