Komplementfärger i konsten: så får målare färgerna att lysa

Komplementfärger är färger som ligger mittemot varandra i färgcirkeln: rött och grönt, blått och orange, gult och violett. I konsten används de för att få färger att lysa, eftersom två komplementfärger förstärker varandra när de står bredvid varandra. Blandade tar de i stället ut varandra och blir gråbruna. Delacroix, impressionisterna, van Gogh och Matisse byggde medvetet sina bilder på sådana par.

Fakta

Färgcirkeln och motsatserna

I den färgcirkel som målare traditionellt använder finns tre grundfärger, rött, gult och blått. Blandar man två av dem får man en mellanfärg: orange, grönt eller violett. Varje mellanfärg ligger mittemot den grundfärg som inte ingår i den. Orange består av rött och gult och står mitt emot blått, grönt mitt emot rött, violett mitt emot gult. Det är komplementfärgerna.

Ordet komplement betyder komplettering: tillsammans innehåller paret alla tre grundfärgerna. Det förklarar båda deras egenskaper. Bredvid varandra ger de ögat hela spektrumet och verkar starkare. Blandade på paletten släcker de varandra och blir en grå eller brun ton – ett gammalt knep för att dämpa en färg utan att använda svart.

Varför de lyser: simultankontrast

Om du stirrar på en röd fläck en stund och sedan ser på en vit vägg ser du en grönaktig efterbild. Ögat tröttas på en färg och ger dess motsats. Samma sak händer hela tiden när vi ser på färger bredvid varandra: varje färg skjuter sin omgivning mot sin komplementfärg. En grå ruta på röd botten ser grönaktig ut, på grön botten rödaktig.

Kemisten Michel-Eugène Chevreul vid gobelängfabriken i Paris beskrev fenomenet 1839 som lagen om simultankontrast, efter att vävarna klagat på att färgerna i mönstren ändrades. Redan 1810 hade Johann Wolfgang von Goethe skrivit om färgernas motsatser i sin färglära. Förklaringsbilden längre ner visar effekten: två rutor i exakt samma färg som ser olika ut. Se också avsnittet om färg i Se på konst.

Från Delacroix till impressionisterna

Eugène Delacroix var en av de första som använde komplementfärgerna medvetet. Han lade gröna skuggor i röda tyger och violetta i gula, så att färgen vibrerade, och hans anteckningar visar att han studerade kontrasterna noga. De yngre målarna lärde av honom.

Impressionisterna slutade nästan helt använda svart i skuggorna. En skugga på snö kunde vara blå eller violett, eftersom den står mot ett varmt, gult solljus. I Monets Impression, soluppgång från 1872 är solen en klick orange mot ett blågrått hav och en blågrå himmel, och det är kontrasten som får den att glöda, trots att den är nästan lika ljus som omgivningen. Georges Seurat drev principen längst med pointillismen, där prickar i komplementfärger ligger bredvid varandra; se guiden om pointillism.

Van Gogh och fauvisterna

Vincent van Gogh skrev i sina brev till brodern Theo om hur han ville använda kontrasten mellan komplementfärger för att uttrycka känslor, och om hur han i Nattkaféet 1888 lät rött och grönt stå mot varandra för att skildra människans mörka lidelser. I Stjärnenatten från 1889 lyser gula och orange stjärnor och en måne mot en djupblå himmel; se guiden om Stjärnenatten.

Henri Matisse och fauvisterna gick ännu längre och lät färgen frigöra sig helt från verkligheten. I Dansen från 1910 dansar fem röda gestalter i ring på en grön kulle mot en blå himmel. Med bara tre färger får bilden en enorm energi. Läs mer i guiden om fauvismen.

Färgläran i skolan och designen

Under 1900-talet blev färgläran ett ämne i konstskolorna. På Bauhaus undervisade Johannes Itten i färg och form från 1919, med en färgcirkel i tolv delar och övningar i kontraster: ljust mot mörkt, varmt mot kallt och komplementkontrasten. Hans bok Kunst der Farbe från 1961 används fortfarande. Josef Albers, som också undervisade på Bauhaus, visade i Interaction of Color från 1963 med enkla övningar hur samma färg kan se helt olika ut beroende på sina grannar; se guiden om Bauhaus i designdelen.

Komplementparen finns överallt i det vi ser till vardags. Affischer, förpackningar och skyltar använder dem för att något ska synas på håll, och fotografer och filmare ställer gärna varmt hudljus mot en kall, blågrön omgivning. Det är samma princip som Delacroix och van Gogh använde: en färg blir som starkast bredvid sin motsats.

Att se komplementfärgerna själv

När du står framför en målning, leta efter paren. Finns det en röd detalj i ett grönt landskap, en orange båt på blått vatten, gula blommor mot violetta skuggor? Ofta är det just där blicken stannar. Lägg också märke till var konstnären har blandat komplementfärgerna: de dova, varma gråtonerna i en Rembrandtbakgrund är ofta byggda så.

På varje verks sida i appen kan du veckla ut en färgcirkel med fem färger ur bilden, och se hur de ligger i förhållande till varandra; prova med Stjärnenatten, Impression, soluppgång och Dansen. Observera att färgparen ser annorlunda ut i ljus än i pigment. På en skärm, där ljus blandas, är rött och cyan, grönt och magenta, och blått och gult komplementfärger. Målarens cirkel och fysikerns är två olika modeller. Läs vidare i guiden om impressionism.

Så känner du igen den

Övning

Vilken färg är komplementfärg till blått i målarens färgcirkel?