Vad är kontrapost? Ställningen som gör statyer levande

Kontrapost är en ställning där en stående figur bär tyngden på ena benet medan det andra är böjt och avslappnat. Höften över det bärande benet skjuts upp, axlarna lutar åt motsatt håll och kroppen får en mjuk svängning. Greppet uppfanns i den grekiska skulpturen på 400-talet f.Kr. och gör att en stillastående kropp ser levande ut, som om den när som helst kunde ta ett steg.

Fakta

Så fungerar ställningen

Ställ dig upp och flytta all vikt till höger ben. Höger höft åker upp, vänster knä böjs lätt, och vänster fot vilar bara lätt mot golvet. För att du ska hålla balansen sjunker höger axel och vänster axel höjs. Linjen genom höfterna och linjen genom axlarna lutar nu åt var sitt håll, och ryggraden svänger. Det är kontrapost: en kroppsställning byggd på motsatser mellan spänt och avslappnat, bärande och vilande.

Ordet kommer av italienskans contrapposto, ungefär ”ställd mot”, och används om figurer vars kroppsdelar vrids och vinklas mot varandra. I ordlistan sammanfattas det kort: vikten vilar på ena benet, så att kroppen svänger. Det låter enkelt, men det var ett av de stora genombrotten i konstens historia, eftersom det gjorde det möjligt att visa en människa som står stilla utan att hon ser stel ut.

Från stela kurer till levande kroppar

Grekernas tidiga statyer av unga män, kurer, står rakt framifrån med armarna längs sidorna. Ena foten är framflyttad, men vikten är fördelad på båda benen, och höfter och axlar ligger vågrätt. De ser ut som om de stod i givakt. Hållningen hade grekerna tagit från egyptisk skulptur, där den använts i tusentals år.

Omkring 480 f.Kr. hände något nytt. I den så kallade Kritiosynglingen, som hittades på Akropolis i Aten, bär det ena benet vikten och det andra är lätt böjt, och huvudet är en aning vridet. Statyn räknas som det äldsta kända exemplet på kontrapost. Inom några decennier blev ställningen självklar i den grekiska skulpturen, och den har aldrig helt försvunnit sedan dess.

Polykleitos och kanon

Den som gjorde ställningen till en regel var skulptören Polykleitos från Argos. På 400-talet f.Kr. skrev han en avhandling som han kallade Kanon, måttstock, och gjorde en staty för att visa reglerna i praktiken: Spjutbäraren, på grekiska Doryphoros. Både texten och originalet i brons är förlorade, men statyn är känd genom romerska kopior i marmor, där den mest kända finns i Neapel.

I Spjutbäraren är allt balanserat i kors. Det högra benet bär och den högra armen hänger avslappnad, medan det vänstra benet vilar och den vänstra armen är böjd för att hålla spjutet. Spänt och avslappnat växlar diagonalt genom kroppen, så att statyn står helt still men ändå verkar kunna gå vidare. Hur Polykleitos tänkte om proportioner och om delarnas gemensamma mått förklaras i estetikkapitlet om grekerna.

Renässansen tar upp ställningen igen

Under medeltiden försvann den klassiska kontraposten nästan helt. Gotikens figurer kan svänga elegant i höften, men svängningen är mer ett ornament än en kropp som bär sin tyngd. På 1400-talet studerade konstnärerna i Florens antikens statyer, och ställningen kom tillbaka. Donatellos David i brons, som brukar dateras till 1440-talet, står med vikten på ena benet och handen på höften.

Det mest kända exemplet är Michelangelos David från 1504, över fem meter hög. Han står med tyngden på höger ben, medan det vänstra är framflyttat och avslappnat. Höger arm hänger ned, och vänster arm är böjd upp mot axeln, där han håller slungan. Huvudet är vänt åt sidan, mot fienden. Lugnet i kroppen och spänningen i blicken gör att han verkar befinna sig i ögonblicket före striden.

Ställningen flyttade också in i måleriet. Botticellis Venus födelse står i kontrapost på sitt snäckskal, som en antik staty, fast med en orimligt lång hals och sluttande axlar. Lägg gärna David och Venus bredvid varandra och se hur samma ställning blir kraftfull i den ena och svävande i den andra. Mer om tidens ideal finns i guiden om renässansen.

Från Sergel till serietidningar

Den svenska skulpturen lärde sig antikens kroppsideal i Rom. Johan Tobias Sergel bodde där i över tio år och studerade de antika statyerna. Hans Faun från omkring 1774 står inte utan ligger och sover, men den visar samma klassiska ideal: en kropp i vila där varje del svarar mot en annan. Carl Milles Poseidon på Götaplatsen i Göteborg står med en lätt vriden hållning, så att han verkar både vila och vara i rörelse.

Kontrapost finns överallt där människor ska se naturliga ut. Modeller på bild står ofta med vikten på ena benet, och samma regel lärs ut i teckningsundervisning och används av serietecknare och de som formger figurer i datorspel. När en teckning av en stående människa ser stel ut beror det ofta på att vikten är fördelad lika på båda fötterna.

Titta efter

Börja med fötterna: vilket ben står rakt under kroppen, och vilket är böjt eller framflyttat? Följ sedan höfterna och axlarna. Om linjerna genom dem lutar åt var sitt håll står figuren i kontrapost. Titta sist på armarna. Hos Polykleitos och hans efterföljare är armen på det bärande benets sida ofta avslappnad, så att spänt och avslappnat bildar ett kors genom kroppen.

Så känner du igen den

Övning

Vilken staty brukar räknas som det äldsta kända exemplet på kontrapost?