Bysantinsk eller romansk? Kupoler och rundbågar

Båda stilarna har rundbågar och tjocka murar, men de byggdes i olika delar av Europa och kring olika idéer. En bysantinsk kyrka samlas kring en stor kupol på pendentiv, är enkel av tegel utanpå och täckt av mosaik på guldgrund inuti. Den hör till det östromerska riket, från 500-talet till 1453. En romansk kyrka är en lång basilika med torn, tunnvalv eller kryssvalv och skulpterade portaler, och den hör till Västeuropa kring 1000–1200. Jämför Hagia Sofia i Istanbul med Speyerdomen eller Lunds domkyrka, så ser du skillnaden.

Fakta

Varför de förväxlas

Båda stilarna växte ur det romerska riket. När riket delades fortsatte den östra halvan med Konstantinopel som huvudstad och grekiska som språk, och där utvecklades den bysantinska arkitekturen. I väst föll riket, och när Europa kring år 1000 åter började bygga stort i sten tog byggmästarna romarnas båge och valv som förebild. Namnet romansk betyder ungefär på romarnas vis.

Därför har båda stilarna rundbågen, tjocka murar och ett tungt, slutet intryck utifrån. Båda är medeltida och nästan alltid kyrkor. Men de byggdes för olika gudstjänster, av olika samhällen och med olika tekniker, och när man väl vet vad man ska titta efter är de lätta att skilja åt.

Planen: kupolen eller långhuset

Den säkraste skillnaden är planen. En bysantinsk kyrka samlas kring mitten. San Vitale i Ravenna, invigd 547, är en åttkant med en omgång runt mittrummet. Hagia Sofia, 532–537, förenar den runda mitten med ett långt rum: en stor kupol på fyra pendentiv och halvkupoler i öster och väster. Från 800-talet blev korskupolkyrkan den vanliga typen, ett grekiskt kors i en kvadrat med en kupol över korsmitten, som i Hosios Loukas i Grekland.

En romansk kyrka är däremot en basilika: ett högt mittskepp med lägre sidoskepp, ett tvärskepp och ett kor som slutar i en halvrund absid, ofta med en krypta under. Rummet leder från väster mot altaret i öster. Utanpå reser sig torn, gärna i par i väster och ibland vid korsmitten. Ritningen av basilikan nedanför visar delarna, och kupolens teknik förklaras i guiden om pendentiv.

Kort sagt: en stor kupol i mitten och inga höga torn tyder på bysantinsk stil. Ett långt skepp och tunga torn tyder på romansk.

Väggarna: mosaik eller skulptur

Utsidan av en bysantinsk kyrka är ofta anspråkslös, med tegel i tjocka fogar av kalkbruk, gärna i skikt med sten. Det är insidan som är verket. Väggarna kläddes nedtill med marmorskivor, sågade och vikta så att ådringen bildar mönster, och upptill med mosaiker av små glasbitar, där guldbitarna har bladguld inbränt i glaset. Bilderna följer en fast ordning: Kristus i kupolen, Guds moder i absiden, evangelisterna på pendentiven. Kapitälen är korgar av djupt genombrutet bladverk.

En romansk kyrka bär sitt budskap på utsidan. Portalerna har trappstegsvis indragna sidor med kolonnetter, och i bågfältet ovanför dörren sitter ofta Kristus i härlighet eller Yttersta domen. Kapitälen är tärningar eller skulpterade med djur, fabelväsen och bibliska scener. Under takfoten löper rundbågsfriser och smala murband, lisener, och kring absiden ibland ett dvärggalleri, en rad små öppna bågar, som i Lund. Inne fanns kalkmålningar i starka färger, inte mosaik.

Taket: kupol eller valv

Bysantinerna byggde i tegel med tjocka fogar, ett material som gav lätta valv och kupoler som kunde muras utan stora formställningar. Kupolen på pendentiv var deras stora uppfinning, och senare kyrkor lyfte kupolerna på trummor med fönster, så att de blev mindre men fler.

De romanska byggmästarna saknade romarnas betong och byggde murarna tjocka för att bära. Många kyrkor hade först platt trätak eller öppen takstol. Mittskeppet täcktes sedan med tunnvalv eller kryssvalv: Speyerdomen fick omkring 1100 valv över hela mittskeppet, och domkyrkan i Durham, påbörjad 1093, fick tidiga ribbvalv, ett av stegen mot gotiken. Kupoler finns i romansk arkitektur, men de är små och sitter över korsmitten.

Där stilarna möts

Markuskyrkan i Venedig, påbörjad 1063, är svaret på frågan om en kyrka kan vara båda. Planen är bysantinsk, ett grekiskt kors med fem kupoler efter förebild från Apostlakyrkan i Konstantinopel, och insidan är täckt av guldmosaik. Men den byggdes i väst samtidigt som de romanska domkyrkorna, och fasaden fick senare gotiska krön. Venedig hade nära band till Konstantinopel, och stadens kyrka visade det.

Bysantinska drag kan också dyka upp där man inte väntar sig dem. San Vitale var förebild för Karl den stores kapell i Aachen omkring år 800. I Lunds romanska domkyrka är mosaiken med Kristus i absiden från 1920-talet, utförd av Joakim Skovgaard i bysantinsk tradition, och Gyllene salen i Stockholms stadshus är klädd med guldmosaik inspirerad av Ravenna. Låt dig alltså inte luras av ett guldglänsande inre: titta på planen och murarna.

Stilarna presenteras var för sig under bysantinsk stil och romansk stil, i guiden om bysantinsk arkitektur och i jämförelsen mellan romansk och gotisk stil. Kartan nedanför visar var exemplen ligger.

Så skiljer du dem åt

Övning

En medeltida kyrka har ett långt mittskepp, två västtorn och skulpterade portaler. Vilken stil är den troligen?