Vad är abstrakt expressionism? Pollock, Rothko och New York-skolan

Abstrakt expressionism är den riktning som växte fram i New York under och efter andra världskriget, med målare som Jackson Pollock, Willem de Kooning, Mark Rothko och Helen Frankenthaler. Målningarna är stora och abstrakta och ska upplevas direkt, antingen som spår av en handling eller som rena färgfält. Rörelsen kallas också New York-skolan och gjorde staden till konstens nya centrum.

Fakta

New York under och efter kriget

Under depressionen på 1930-talet fick många unga amerikanska målare arbete i statens konstprojekt för arbetslösa konstnärer, bland dem Jackson Pollock, Mark Rothko och Willem de Kooning. De träffades, diskuterade och såg europeisk modernism på New Yorks museer. När kriget bröt ut flydde flera av Europas stora konstnärer till staden, bland andra Max Ernst, Piet Mondrian och surrealisternas ledare André Breton.

Surrealisternas automatiska teckning, där handen får röra sig utan medveten kontroll, blev en viktig impuls. Samlaren Peggy Guggenheim öppnade 1942 ett galleri i New York och gav Pollock kontrakt. Efter kriget hade de unga amerikanerna hittat ett eget språk: stort, abstrakt och laddat med känsla. Därför brukar man säga att New York tog över rollen som konstens huvudstad från Paris. Mer om sammanhanget finns i appens epok New York-skolan och i den västerländska epoken efterkrigstiden.

Action painting: Pollock och de Kooning

Pollock och hans hustru, målaren Lee Krasner, flyttade 1945 till Springs på Long Island, där han arbetade i en lada. Där utvecklade han 1947 sin dropp- och hällteknik. Han lade en stor, obehandlad duk på golvet och lät flytande lackfärg rinna och stänka från pinnar, penslar och burkar medan han rörde sig runt och över bilden. Han sade att han kände sig vara ”i” målningen. Autumn Rhythm från 1950, över fem meter bred, är ett tätt nät av linjer i svart, vitt och bruna toner utan något centrum.

De Kooning arbetade med pensel, men lika våldsamt. Hans serie Woman, som visades 1953, låter kvinnofigurer med stirrande ögon växa fram ur yviga penseldrag, och den upprörde många, både för att han återvände till figuren och för hur kvinnan skildrades. Kritikern Harold Rosenberg kallade 1952 detta sätt att måla action painting: duken blev en arena där konstnären handlade, och bilden var spåret av handlingen.

Färgfälten: Rothko, Newman och Frankenthaler

Den andra grenen är lugnare men inte mindre intensiv. Kring 1950 hade Rothko hittat den form han sedan behöll: två eller tre stora rektanglar med mjuka, suddiga kanter som svävar över varandra. I No. 61 (Rust and Blue) från 1953 möts en rostbrun och en blå ton. Han målade i många tunna lager, så att färgen tycks lysa inifrån, och han ville att man skulle stå nära, så att bilden fyllde synfältet. Han talade om tragik och extas, inte om form.

Barnett Newman skrev 1948 essän The Sublime Is Now och målade stora enfärgade fält som delas av smala lodräta band. Helen Frankenthaler tog Pollocks dukar på golvet ett steg vidare. I Berg och hav från 1952 hällde hon kraftigt utspädd oljefärg på obehandlad duk, så att färgen sögs in i väven och bildade ljusa, nästan akvarellartade fält. Metoden blev en grund för det som kallas färgfältsmåleri.

Handling eller yta?

Kritikerna var oense om vad målningarna betydde. För Rosenberg var de existentiella handlingar. För Clement Greenberg var Pollock i stället kulmen på en lång utveckling där måleriet renat sig från allt som inte hör till det, tills bara den platta ytan och färgen fanns kvar. Greenbergs idéer blev den dominerande konstkritiken under 1950-talet. Båda synsätten förklaras i estetikkapitlet om efterkrigstiden.

Konstnärerna själva höll ofta inte med någon av dem. Rothko vägrade kallas abstrakt formalist och menade att bilderna handlade om grundläggande mänskliga känslor. Många av dem tyckte illa om namnet abstrakt expressionism. Det säger något om rörelsen: den hade inget gemensamt program, bara en gemensam tid, plats och ambition.

Kvinnorna, efterföljarna och motreaktionen

Rörelsen beskrevs länge som en sak för män, men kvinnorna fanns mitt i den. Lee Krasner var en framstående målare långt innan hon träffade Pollock, Elaine de Kooning var både målare och kritiker, och Frankenthaler förändrade måleriet efter Pollock. På senare år har deras verk fått betydligt större plats på museerna.

Pollock dog i en bilolycka 1956, och kring 1960 tog nya riktningar över. Popkonstnärerna, som Andy Warhol och Roy Lichtenstein, ställde den personliga penselgesten mot tryckta bilder ur reklam och serier, och Lichtenstein målade till och med penseldrag som såg ut som serieteckningar. Minimalisterna rensade bort känslan helt. Läs mer i guiderna om popkonst och abstrakt konst.

Titta efter

Stå först nära och sedan långt bort. I en droppmålning av Pollock kan du följa en enda färg, till exempel den vita, genom hela nätet och se hur den ligger över eller under de andra. Det visar i vilken ordning han arbetade. Hos Rothko kan du låta blicken vila vid kanterna mellan fälten, där färgen tunnas ut och tycks andas. Tänk också på storleken. En reproduktion i en bok eller på en skärm krymper bilderna till en bråkdel, och det är just storleken som gör att de omsluter betraktaren. Jämför gärna med europeisk abstraktion som Kandinskys Komposition VII från 1913, och läs guiden Konst att se i New York om du vill se verken på plats.

Så känner du igen den

Övning

Vad kallade kritikern Harold Rosenberg Pollocks sätt att måla?