Manierism: stilen mellan renässans och barock

Manierism är en stil i konsten ungefär 1520–1600, mellan högrenässansen och barocken. Den kännetecknas av långsträckta kroppar, vridna poser, ovanliga färger och trånga, ibland förvirrande rum. Konstnärerna ville visa sin skicklighet och sin fantasi snarare än att härma naturen.

Fakta

När harmonin inte räckte

Högrenässansens mästare hade i början av 1500-talet nått en balans mellan natur och ideal som många uppfattade som ouppnåelig. Rafaels Skolan i Aten var själva symbolen för den stillsamma, symmetriska ordningen. Vad kunde en ung konstnär göra efter det? Svaret blev att vrida, sträcka och överdriva: att visa att man behärskade reglerna så väl att man kunde bryta mot dem.

Ordet manierism kommer från maniera, som konstnärshistorikern Giorgio Vasari använde om en elegant, raffinerad personlig stil. Som benämning på en period fick ordet ofta en nedsättande klang under senare århundraden, då man såg manierismen som en förfallstid. Först under 1900-talet fick stilen en egen, mer rättvis bedömning; läs mer under epoken manierismen.

Florens och Rom

Jacopo da Pontormo målade i Florens Kristi nedtagande i kapellet i Santa Felicita under 1520-talet, med svävande gestalter i syrliga rosa och blå toner och utan marken under fötterna. Parmigianino gjorde Madonnan med den långa halsen, där barnet är för stort och Marias hals, fingrar och ben är utdragna på ett nästan elegant, onaturligt sätt. Agnolo Bronzino, som var hovmålare hos Medici, målade kyligt polerade porträtt och en berömd allegori över kärleken med överdrivet släta, marmorlika kroppar.

Även i arkitekturen syns lekfullheten. Michelangelo ritade trappan och vestibulen till Biblioteca Laurenziana i Florens, med kolonner som sitter inne i väggen och en trappa som flyter ut över golvet, som i Laurenziana. Det är byggnadsdelar som bryter mot de klassiska reglerna för att väcka förvåning.

Venedig, Spanien och hovens konst

I Venedig målade Tintoretto dramatiska scener med djupa perspektiv, ljusglimtar och rörliga kroppar, snabbt och med bred pensel. El Greco, född på Kreta och verksam i Toledo från 1577, drev förlängningen av kroppar och det andliga ljuset längst. Hans Greve Orgaz begravning från 1586–1588 delar bilden i en jordisk och en himmelsk zon med färger och former som verkar sakna tyngd. Han räknas ofta till manierismen, även om hans konst är en egen värld.

Manierismen blomstrade också vid furstarnas hov. Kejsar Rudolf II i Prag samlade märkliga föremål och konstnärer, bland dem Giuseppe Arcimboldo, vars porträtt är sammansatta av frukter, grönsaker och blommor. Skulptören Giambologna gjorde spiralvridna figurgrupper som skulle ses från alla håll, och guldsmeden Benvenuto Cellini skapade en saltkar av guld och emalj för Frans I, se Cellinis saltkar.

Så skiljer du manierism från renässans och barock

Renässansen vill ha ordning, symmetri och lugn. Manierismen vill ha spänning, asymmetri och kluriga lösningar, och den vänder sig till en publik som kan avnjuta konstens egna knep. Barocken, som kom efter, återvänder till naturens trovärdighet men med dramatik, rörelse och starka ljus; jämför i guiderna om renässansen och barocken, och i jämförelsen renässans och barock.

Titta efter överdrivet långa lemmar, små huvuden, kroppar som vrider sig i en ormlik linje, intensiva färger och bilder där rymden verkar trängas samman. Se också till att tidpunkten stämmer: stilen är en reaktion på högrenässansen, vilket gör den till en del av 1500-talets senare hälft, ungefär mellan Michelangelos sista år och Caravaggios debut.

Så känner du igen den

Övning

Vilket av dessa kännetecken passar manierismen bäst?